Så är det här igen, det som jag aldrig längtar efter – mörkret. Tiden är kommen då jag återigen har fått ta pannlampan i bruk. Det känns som att mörkret kom fortare i år än det brukar. Det var inte många dagar sen jag jobbade på för fullt utomhus sent om kvällarna med hagarna. Nu hinner man knappt svälja sista tuggan av middagen innan det är mörkt.

Det är nästan lite läskigt att tiden går så fort. Så nu får det bli att greja inomhus om kvällarna istället. Det finns väldigt gott om sysselsättning där också. Egentligen skulle jag vilja följa känslan i kroppen och börja ta det lugnare vartefter mörkret gör mig tröttare. Men det finns inte tid att lägga mig på latsidan nu. Jag får förhoppningsvis ta det lite lugnare när vintern kommer. Innan dess ska allt bli klart för att genomleva den. Nedan kan ett av vinterns kommande projekt beskådas. Det är stora salen som ska göras iordning. Hittills har jag som omväxling roat mig lite med att riva bort gamla tapeter i flera lager, samt kastat ut plastmattan som låg över det gamla trägolvet som ska slipas i vinter.

Det är samma rum som den finaste kakelugnen står i, och nedan kan den beskådas ihop med den gamla tapeten, och den nya gnistplåten av mässing som beställdes av en plåtslagare. Han tillverkade den efter en mall som jag fick rita på papper först. Det har redan eldats några mysbrasor, för det är så härligt att höra elden spraka i kakelugnen när mörkret faller.

Förresten, när jag var hemma senast och packade samt tog med ett gäng kartonger, hittade jag en gammal bortglömd tekanna. Jag köper nästan alltid portionspåsar med te, och använder tekula till löst te. Men nu tänker jag börja använda den gamla kannan, för kanske kan den hjälpa till att skapa en känsla av höstmys. Första koppen te blev av älggräs som växte vid hagen. Älggräs kallas också naturens aspirin, och jag har känt mig lite tung i huvudet några dagar.

Så det fick bli en kvällskopp till tända ljus. Jag får väl erkänna att jag nog la i lite för mycket älggräs i kannan, eller så lät jag det stå och dra för länge. Teet blev nämligen så beskt att tungan nästan krullade ihop sig. Men det luktade väldigt gott, och jag är inte tung i huvudet längre. Så nöjd trots smaken delar jag med mig av några bilder på testunden.

Nu är det dags att runda av inlägget. Så jag avslutar med en mindre smickrande bild på mig själv, trött och nedkrupen under täcket för att titta på nån serie. Och om någon undrar varför jag glänser som ett nypolerat pressbyråäpple, så är jag frikostigt insmord med en fet och närande nattkräm;)

Ha det så bra! 🙂