Vara på väg

Det jag skriver nu är absolut inte för att vara dum mot någon. Men jag tycker att det är dags att ifrågasätta vissa saker som pågår på nätet med allas samtycke. Ju flera bloggar och inlägg jag läser, desto oftare hamnar jag i texter skrivna av människor som saknar förmågan att se något bra hos sig själva. Om det är någonting som många verkar vara experter på så är det att leta fel hos sig själva. Det klagas på utseende, kroppar, egenskaper, kunskaper, livssituationer – ja allt som fantasin kan komma på. Det finns ibland inga gränser för hur mycket vissa klankar ner på sig själva – helt utan anledning. Det har gått slentrian i att mobba sig själv på nätet – trots att det så fint heter att man ska sprida kärlek på nätet, och trots att det lika fint heter att man inte ska mobba någon enda människa.

Hur kommer det sig då att det är vedertaget och normaliserat att sprida självförakt och mobba sig själv? Är vi inte alla människor? Är mobbning okej så länge man mobbar sig själv? Är det okej att sprida hat så länge det gäller en själv?

Ingen reagerar, utan när folk skriver sina inlägg fyllda av självmobbning hänger andra på. Först ska den som delar sitt självförakt försäkras att ”du är så fin” med x antal hjärtan. Sen hänger de tröstande på och delar hur dom också föraktar och mobbar sig själva. Det blir som ett enda långt, svart bad i tjocka offerkoftor.

I dagens samhälle har det blivit en norm att man SKA leta fel hos sig själv. Man SKA tycka att man är ful till och med när man är väldigt vacker. Man SKA tycka att man är tjock även om man nöter kläderna inifrån. Man SKA tycka att det man gör är odugligt även om andra tycker att det är bra. Så här håller det på i det oändliga. Det är nästan alltid samma mönster. Självmobbaren får tröst, en bekräftelse på att ”du är visst så fin och bra”, samt ofta en bekräftelse på att ”men jag som säger att du är så bra tycker att jag själv är skitdålig”. Märker ingen hur absurt alltsammans är?

Vem skapar och underhåller normer? Jo, det är samma människor som kan bryta normerna – nämligen vi själva.

Hur vore det om du som letar fel på dig själv med stor iver och kreativitet, skulle ta och rikta strålkastaren åt det positiva hållet istället? För vad är det egentligen som är så dåligt med dig som klankar ner på dig själv?

På vad sätt är du så ful egentligen? Ser du inte egentligen helt normal ut? Fick du lockigt hår fast du ville ha rakt? So what – vissa människor får lockigt hår och det är inte sämre än något annat. Är nästippen vinklad två grader för mycket uppåt? Jaha, men kan du andas genom näsan? Går dina lår ihop om du ställer dig med benen ihop? Ojdå, är inte det helt normalt? Har du en sjukdom? Jaha, men det har större delen av mänskligheten, så vad gör dig sämre än någon annan av alla miljoner och förmodligen miljarder av sjuka människor? Gör du verkligen – handen på hjärtat – ingenting någonsin som är bra? Jodå, om du tänker efter gör du en massa bra saker varje dag som du väljer att inte notera i din hjärna. Kan du verkligen – handen på hjärtat – ingenting alls? Jodå, om du tänker efter kan du massor av saker, men du väljer att inte räkna dessa eftersom det är just du som kan dom.

Jag tänkte också passa på att fråga vad som är så fel med att ge sig själv uppskattning och erkännande för vad man gör.

Har du lyckats med något du inte trodde? Har du tagit dig igenom en svårighet? Har du uppnått dina mål? Har du överhuvudtaget gjort någon liten sak som är bra? Belöna dig själv! Klappa dig själv på axeln! Gå inte och vänta på att någon annan ska klappa. Din klapp är lika god som någon annans!

Här kommer en utmaning till alla som har gjort det till en trygg vana att klanka ner på dig själva:

Jag vill veta bra saker om DIG, så bryt mot jantelagen en stund och ge mig lite hopp om att människor kan se något gott i sig själva!

För att mildra eventuella uppretade känslor och förebygga försvar av vanan att förakta sig själv, kan jag nämna att jag vet att livet inte alltid är lätt, och att man får vara med om saker som är långtifrån trevliga. Jag kan nämna att jag bl a har varit mobbad sedan lekis och hela min skoltid både psykiskt och ibland fysiskt, samt även på vissa arbetsplatser. Såväl i skolan som på arbetsplatser har det även hänt att jag har utsatts för sådant som går under #metoo. MEN inget av detta lägger jag på mig själv utan på de idioter som gjorde allt mot mig. OCH jag tycker om mig själv ändå. Jag är nöjd med hur jag ser ut, hur jag är och allt jag kan – det är väldigt mycket. Jag VÄLJER att tycka om och tro på mig själv vad andra än säger eller gör mot mig.