Vara på väg

Vårens utställning närmar sig

maj 4, 2024 Lillalena Kommentarer 28 kommentarer

Så är det snart är dags att visa upp mitt skapande igen, dvs både tavlor och smycken. Dagarna går med stormsteg mot deadline, och om jag ska vara helt ärlig så känns det både superroligt och lite läskigt samtidigt. Det sistnämnda för att jag egentligen skulle ha behövt ha mera tid på mig. Det kan man förvisso säga om det mesta. Men det har inte blivit så mycket målande sedan förra hösten. Det har varit mycket annat som jag måste prioritera för att få livet att rulla vidare.

Men målandet är också min avkoppling och återhämtning i livet när saker är tuffa, så visst har jag målat. Jag har behövt lugnet jag känner inombords när jag slår mig ner vid staffliet, med penslar och färger och sakta låter ett motiv växa fram.

Detsamma gäller smyckena som jag gör. Jag får ro i själen när jag sätter mig med pärlorna och låter mina skapelser ta form. Så har det varit ända sen jag var ett litet barn. Jag har skapat på ett eller annat sätt sen jag kunde hantera en penna, krita, sax eller synål mm. Skapandet är en del av mig. Nedan kan en näve Rosenkvartspärlor beskådas.

Nu börjar iallafall några tavlor bli klara, och planeringen är gjord med ramverkstaden. Lokalen hemma på gården gjordes iordning till förra höstens utställning, så den ska bara städas innan allt riggas upp. Jag skulle behöva snygga till lite i blomrabatterna också, för de ser bedrövligt rufsiga ut. Inläggsbilden är tagen när lokalen höll på att göras iordning förra året.
Det kluriga är att bestämma sig för hur tavlor och smycken ska hängas och läggas fram. Presentationen är en viktig del i det hela. Men jag får suga på den karamellen lite. Om två veckor är det dags och det ska bli så roligt och spännande att visa upp resultaten av min kreativitet 🙂

Nedan kan den som vill se hur min förra utställning såg ut:

https://varapavag.se/2023/09/27/min-utstallning-av-tavlor-och-smycken/

Ha det så bra tills vi ses igen!

En fin helg som började superäckligt

maj 1, 2024 Lillalena Kommentarer 24 kommentarer

Tänk att det blev en så härlig Valborg! Totalt sett blev det en riktigt fin helg, som började superäckligt. När jag vaknade på morgonen på Valborgsmässoafton såg jag en pytteliten prick mellan två fingrar. Den var så liten att den knappt syntes, och jag försökte peta bort den. Men det gick inte, och jag trodde att jag hade fått en liten sticka mellan fingrarna. Tillsist fick jag grepp om den med naglarna, och lyckades dra bort den. Jag såg fortfarande inte vad det var, så jag fotade den och förstorade upp bilden. Det visade sig vara en fästing! Fy tusan så himla äckligt!! Sen kom nästa tanke – tänk om jag blir sjuk! Jag har haft Borrelia tidigare, och TBE är ju ännu värre. Så det har rört sig en del obehagliga tankar i huvudet under helgen.

Som tur var blev resten av dagen bättre. Det var fantastiskt fint väder, så det tog jag vara på i skogen i sadeln. Det var underbart att skritta i godan ro längs mjuka stigar, i strålande solsken och till vacker fågelsång. Jag får erkänna att det samtidigt känns vemodigt, eftersom min man aldrig mer kan vara med och rida. Jag kan sakna sällskapet och hans häst som inte finns hos oss längre. Men jag älskar fortfarande att rida ut i naturen även om jag numera aldrig har något mänskligt sällskap.

Min man satt vid bilen och transporten i skogskanten i en medhavd solstol och drack kaffe. Bilden nedan tog han med telefonen på långt håll när jag kom tillbaka. Sen vankades det kaffe för mig också, och Lilla Mannen fick en höpåse.

I övrigt har helgen bjudit på andra glada överraskningar. Den ena var att äntligen få se blommande träd. Den andra var att för första gången var det ingen runt omkring oss som sköt fyrverkerier. Nyår var fruktansvärt med värsta bombardemanget nära stallet. Så vi väntade oss det värsta. Men i år måste folk ha varit bortbjudna. Hursomhelst var det en enorm lättnad.

Nu håller jag tummarna att våren fortsätter såhär skönt!

Ha det så bra tills vi ses igen! 😀

Ännu ett par premiärer

april 29, 2024 Lillalena Kommentarer 18 kommentarer

Jag och mina premiärer. Den som känner mig vet att jag håller koll på såna beträffande lite alla möjliga saker. Särskilt under våren och sommaren då det enligt mig finns mera av det behagliga att checka av. Det handlar inte om några storartade händelser att rulla ut röda mattan inför. Nej det är väldigt alldagliga saker som kanske rentav går obemärkta förbi i en del människors liv. Men eftersom jag håller koll på dom så får jag väl betrakta dom som storartade för mig 🙂

Premiär nummer ett var att gå ut i skogen utan jacka. Det låter kanske inte så märkvärdigt, men jag har ända fram till nu ofta använt vinterjackan. Dessutom har jag använt mina tjocka vinterhandskar och ändå varit stelfrusen om fingrarna. Så att vara utomhus i bara lurvtröjan var både angenämt och rentav överraskande, efter alla långa månader av frusenhet 😀

Premiär nummer 2 var att ställa fram några utemöbler. Den här tiden förra året var paviljongen på plats och möblerad. Men i år har vädret inte uppmuntrat till att ställa fram någon utemöbel förrän nu. Att klä på paviljongen får dock vänta lite, tills våren känns lite mer stabiliserad. Det har tyvärr blåst bort ett antal paviljonger för oss genom åren. Men nu håller vi iallafall tummarna att Moder Jord har vattnat färdigt och låter solens strålar värma oss 😀

Jag önskar alla ett härligt framåtskridande av våren! 😀

En årsdag som känns svår att minnas

april 19, 2024 Lillalena Kommentarer 31 kommentarer

Årsdagar kan vara tillfällen att fira. Det finns många sorters årsdagar som kan ge anledning till att äta och dricka gott – kanske i goda vänners lag – och glädjas åt det som hände för x antal år sedan. Men så finns det årsdagar som är raka motsatsen. De väcker minnen, men inga angenäma sådana. Igår var det just en sådan dag – en årsdag som känns svår att minnas. Minnen av olyckan som skadade min man så illa att vårat liv för alltid har förändrats, vaknade upp starkare än vad jag var beredd på. Detaljer ur händelseförloppet och sorgen som följde konsekvenserna i dess spår, gjorde det svårt att andas hela dagen.

Det är bara att konstatera att hur mycket man än bearbetar något traumatiskt som händer, så kan minnen ändå trigga igång starka känslor. Även när man har accepterat vad som har hänt, och konsekvenserna av det hela så kan tydligen flashbacks dyka upp. Jag går inte och ältar vad som har hänt. Jag grämer mig inte, och jag är inte bitter. Men det finns fortfarande en sorg inom mig, för att jag dagligen i så många situationer påminns om sånt som jag inte medvetet går och tänker på. Det finns ännu mycket saknad inom mig också. Dock är sorg en process som tar sin tid, och eftersom jag inte sitter fast i den eller låter den kontrollera mitt liv, så får den sakta blekna i sin egen takt.

Ur det svåra har det trots allt vuxit fram en tacksamhet. För även om min man numera har olika begränsningar, vilka vården tyvärr har spätt på, så lever han. Styrkan i tacksamheten över sånt som finns kvar i livet väger upp saknaden av det som gått förlorat. Jag har alltid känt glädje och tacksamhet över de små sakerna i livet, och den förmågan har förstärkts ytterligare. Nya insikter om vad som är det allra viktigaste i livet har vaknat, och med de insikterna har nya drömmar och planer tagit form och förverkligas. Vetskapen om hur ömtåligt livet är, och att det kan förändras fundamentalt från en sekund till en annan, har skapat en kompromisslös beslutsamhet att kommande dagar – så långt det är möjligt – ska levas enligt mina och våra drömmar. I linje med vad som känns rätt ända in i själen.

Livet är inte ett genrep. Dagarna går, och det är upp till en själv att ge dom ett meningsfullt innehåll som verkligen betyder något på riktigt. När man gör det, och känner tacksamhet för det man faktiskt har, växer lycka ur spillrorna av det som har varit.

För den som undrar vad det är för olycka jag skriver om så finns en länk här:

https://varapavag.se/2022/06/04/en-mardromslik-var/

Påskhelgen och två av årets efterlängtade milstolpar

april 2, 2024 Lillalena Kommentarer 28 kommentarer

Jag brukar tänka att man inte ska önska sig förbi dagen man lever i. För alla dagar som kommer och går är ju faktiskt livet, och man vet inte hur många dagar man får. Varje kväll när man somnar har man förbrukat en dag som man inte får tillbaka. Man vet heller inget om hur framtiden kan bli – hur mycket man än föreställer sig den och planerar. Senaste åren har bevisat detta faktum fullt tillräckligt för min del iallafall. Men trots det har jag inte kunnat låta bli att längta efter, och under Påskhelgen glädja mig åt, att ett par av årets efterlängtade milstolpar har inträffat. Det har äntligen blivit sommartid, och det är nu äntligen en vårmånad.

Jag vet att det finns dom som propagerar sig röda i ansiktet mot sommartid, men själv behöver jag kvällsljuset. Gårdslivet blir mycket enklare när kvällarna är ljusa, och jag kan rida ut om kvällarna. Pannlampor som plötsligt slocknar i kolmörkret har jag tröttnat på. Så nu är jag strålande glad och tacksam för att kvällsljuset dröjer sig kvar allt längre! Nedan kan Lilla Mannen beskådas då vi tog oss en stillsam påsktur på mjuka stigar i skogen 🙂

Det känns också underbart att det nu är april, även om månaden är synnerligen lömsk vad vädret beträffar. Men den första dagen var riktigt fin, så jag kunde sitta ute och teckna i solskenet mot husväggen. Jag krönte dessutom min livsnjutning med en väldoftande rökelse 🙂 Det blev att fortsätta med fjärilsteckningen, som jag fortfarande inte har gjort färdig. Jag har målat i olja istället. Dock försvann värmen med solskenet, så när jag envist satt ute en stund för länge blev jag stelfrusen.

Apropå fjärilar så satt det två mycket vackra sådana på husväggen i solskenet. Ljuset var så skarpt att jag knappt kunde fota dom med mobilen. Men här kommer en bild 🙂

Vi har förstås ätit lite gott också, även om det inte blev en sån där julbordsliknande måltid. Några foton blev det inte på påskmiddagen, men jag fotade faktiskt min frukost på påskdagen. Jag passade på att frossa i mig några ägghalvor med massor av räkor och citronmajonäs. Jag är förvånad att det fanns några kvar, för dom är så himla goda. Men å andra sidan gjorde vi så många, och det ryms ju inte hur mycket som helst i magen ens om man är storätare 😉

Nu är det snöstorm igen, så det var tur att jag njöt så länge det vårliga varade. De rosa Blåsipporna på inläggsbilden har försvunnit under ett vitt täcke.

Jag hoppas att alla har haft en härlig Påskhelg, och jag önskar alla en fin vecka! 🙂

Torsdagstriss – metall

mars 21, 2024 Lillalena Kommentarer 28 kommentarer

Idag förstår ni kära läsare lyckades jag tillsist bestämma mig för att vara med i Popprinsessans torsdagstriss. Anledningen till att jag har velat om deltagandet är att veckans tema är metall. När jag såg det drabbades jag först av total fantasilöshet – trots att metall finns överallt. Men frågan är vilken metall som är av intresse att föreviga. Jag kände mig inte särskilt sugen på att dela bilder på släpkärran eller något annat lika trist. Så kom jag plötsligt att tänka på att i köket finns ju massor av metallföremål, och då äntligen lossnade min kreativa blockering. Här kommer mina tre foton:

Vedspisen

Finns det något mysigare att ha i köket än en gammal vedspis? Javisst finns det det kan nog många svara. Dock inte jag. Jag älskar gammal inredning, och så även denna gamla spis. Den finns till hands vid strömavbrott, men fyller huvudsakligen funktionen att skapa hemtrevlig stämning i köket.

Kopparföremål

Jag älskar gamla kopparföremål och har fyndat en massa sådana på loppis. Några står på vedspisen, och andra används utomhus med blommor i. Här bjuder jag på en bild av den gamla kaffepannan som har sällskap av ett annat metallföremål, nämligen en mässingsljusstake.

Stekgrytan

När jag nu ändå nämnde mina loppisfynd, så visar jag ett foto på ännu ett sådant. Det är den gamla stekgrytan av järn. Jag lagar ofta mat i grytor och pannor av järn, och den här grytan är en av mina favoriter som jag köpte för en väldigt billig peng. Jag handlar gärna begagnat, och har ingenting till övers för dagens slit och släng-samhälle.

Ja det var mina bidrag till Torsdagstriss. Om du känner för att haka på och vill veta mer, så titta in hos http://popprinsessan.se/

Jag önskar alla en härlig kväll!

Så är det dags igen + lite om mig

mars 17, 2024 Lillalena Kommentarer 21 kommentarer

Tänk att nu är det dags igen att börja på ny kula för tredje gången, och detta sedan starten av 2023. Det är nämligen dags att inviga dagbok nummer 3. Milde tid vad jag skriver. Det kanske är svårt att tro med tanke på vilken torka som för det mesta råder här i bloggen. Men det är en helt annan sak att skriva dagbok, för i den känner jag mig så fullständigt fri att skriva precis vad som helst. Det är väl i och för sig ingen som hindrar mig från att göra det i bloggen också, men allt vill jag inte att alla ska få läsa. Mina innersta tankar vill jag behålla för mig själv, och det kanske är lika bra det. För även om det jag skriver om för det mesta är ganska alldagliga saker, så är det inte allt som är det. Nej det är både högt och lågt som sätts på pränt.

Likväl som jag skriver om vardagliga, roliga och behagliga saker, så skriver jag även om sånt som gör mig irriterad, arg, besviken eller ledsen. Man kanske som läsare av min blogg kan få intrycket att jag är lite ”mellanmjölk” och mild som person – vad vet jag – men så är det inte. Jag är en känslomänniska ända ut i fingerspetsarna, och jag förnekar mig inte att känna någon av alla känslor man kan känna. Glödande ilska är lika tillåten som sprudlande skratt, och allt däremellan. Gläds jag åt något så gör jag det ordentligt, och retar jag mig på någon eller något så gör jag det med samma intensitet. Känslor får mig att känna mig levande. Jag har inget till övers för toxisk positivitet, och har lika lite till övers för självupptaget navelskådande – vilket man kan få en praktfull överdos av på sociala medier. Dessutom har jag starka och ofta kontroversiella åsikter.

Men tro nu inte att jag inte någonsin säger vad jag tycker till den det berör. För så är det inte. Jag är absolut inte den som bara knyter näven i fickan och reagerar av mig i en bok. Jag kan vara helt uppriktig i ansiktet på vem som helst – om jag finner det mödan värt.

Hursomhelst blev det ännu en dagbok med en drake på. Jag gillar drakar, så jag byter bara färg varje gång jag byter bok. Jag skriver en sida om dagen, och ibland två. I slutet av böckerna är det inte linjerade sidor utan blanka sådana, och då skriver jag mycket tätare. Varje bok har 224 sidor, så nu kör jag vidare med den gråa draken i några månader.

Det blev en längre utläggning än vad jag hade tänkt mig i detta inlägg, men det må så vara.

Jag önskar alla en fin ny vecka 🙂

Två av årets efterlängtade premiärer

mars 8, 2024 Lillalena Kommentarer 26 kommentarer

Den som väntar på nåt gott väntar alltid för länge – så tycker jag iallafall. Men nu har två av årets efterlängtade premiärer infallit samtidigt. Min sedan igår mindre goda hälsa sammanföll med en synnerligen fin dag. Så för att undvika att få feber som tillskott till min onda lekamen, valde jag att göra minsta möjliga av tungt fysiskt arbete, och vila så mycket jag kunde. Vilan fick bli i en solstol placerad i lä.

Så till premiär nr 1, nämligen att sitta utomhus och teckna. Vid lunchtiden var det såpass varmt att jag inte behövde ha handskar på mig, och då åkte block och pennor fram i solskenet. Jag har haft en teckning vilande i blocket sen förra året, och nu kände jag för att fortsätta med den.

Premiär nr 2 var att sitta utomhus och dricka kaffe i solen. Jag drack kaffet medan jag tecknade, och det smakade underbart gott! För att få till den där ultimata premiärkänslan flyttade jag campingstolen till paviljongens trägolv. Den är förstås inte påklädd ännu, men bara att sitta under den nakna ställningen med kaffet och ritgrejerna och lyssna på fågelsången var ett riktigt balsam för själen. Det har varit tufft ett tag, så det gäller att ladda sina batterier.

Som ni ser på bilderna blev det att skissa på lite blommor. Än är det mycket kvar att göra med teckningen, så tro inte att den är färdig i detta skick. Men den blir klar så småningom. Tills dess bidrar den med avkoppling.

Jag önskar alla en härlig helg! 🙂

Dagens stora kontraster

mars 7, 2024 Lillalena Kommentarer 20 kommentarer

Dagens inläggsbild är väl ingen inkastarbild direkt. Men tanken när jag halade fram telefonen ur fickan vid dagens morgonpromenad, var att dokumentera frosten på träd och buskar. Det var kallt och ruggigt ute, och fingrarna kändes snart som istappar.

Jag försökte mig på att ta en närbild på frosten, men blåsten fick grenarna att flaxa omkring så att det nästan var omöjligt. En stackars eländig bild blev det på en grenände som redan var på flykt ut ur bilden.

Men lyckligtvis blev dagen finare, och vid lunchtiden blev det plötsligt strålande solsken. Då gjorde jag ett försök att fota vårblommorna. Det var inte ett dugg lättare än att fota frosten, för blåsten fick även dom att flaxa omkring. Men skam den som ger sig. Mobilkameran protesterade som alltid (vilket den lär göra tills jag byter mobilen nån gång). Men nu har jag dokumenterat dagens stora kontraster, och delar med mig av dessa till mina läsare.

Nu ska jag vila en stund innan kvällssysslorna tar vid. Jag känner mig nämligen inte frisk idag. När jag vaknade hade jag spränghuvudvärk, och ont i musklerna. En Ipren på eftermiddagen mildrade det onda, men allt har gått väldigt tungt idag. Jag får mjölksyra i musklerna när jag jobbar fysiskt, men jag har inte valet att låta bli. Så jag hoppas på en bättre dag imorgon. När jag ändå är i farten och hoppas saker, så hoppas jag på god sömn inatt också.

Jag önskar alla en fin fortsättning på veckan!

Något skönt jag skulle göra oftare

mars 3, 2024 Lillalena Kommentarer 20 kommentarer

Visst är man bra på att lova sig själv saker ibland? Åtminstone är jag det. Men frågan är om man håller sina löften. Jag brukar oftast göra det, men ibland blir det inte mycket av dom. Det slog mig plötsligt när jag tog ett bad. Så vad har ett bad med saken att göra? Jo, när jag låg där i det varma vattnet och njöt som bara den, så insåg jag hur längesen det var jag badade senast. Nu är det ju tack och lov inte så att jag vansköter min hygien. Nej det är helt enkelt så att jag brukar ställa mig i duschen för att det går fortast. Sen har ju elräkningarna inte alltid varit så jätteroliga heller, så det har rått sparsamhet med varmvattnet. Men nu behövde min lekamen få någon belöning för sitt hårda slit, och denna belöning blev just ett bad.

Men åter till ämnet. Det här om att lova sig själv saker. Det var just det jag gjorde för längesen, närmare bestämt år 2020. Då lovade jag mig själv att regelbundet ta långa och sköna bubbelbad som en del i att bli ännu bättre på att ta hand om mig själv. Jag behöver fortfarande bli ännu bättre på det. Så hur gick det då med det där löftet? Tja, det är nog fortfarande så att badkaret oftare är dammigt än blött. Men ibland kommer det till användning, såsom nu när jag kände mig allmänt mör, ruggig och frusen. Dock får jag lov att erkänna att regelbundenheten har uteblivit.

Jag tror att jag får göra ett omtag med det här löftet, för det är det helt klart värt. Den här gången blev det drygt 2,5 timmar i det ljuvligt varma vattnet, med massage av nacke, axlar och rygg. Jag njöt något så hiskeligt mycket när jag gled omkring i badskummet i stearinljusens sken, och lyssnade på musik. Jag ägnade mig rentav åt att meditera en stund, och det var så otroligt avkopplande. Det var med yttersta motvilja jag klev ur badkaret, med russinskrumpna fingrar – precis som när jag var barn.

Bilderna i inlägget är tagna med immig och dålig mobilkamera, så bättre bilder har säkert dom flesta sett. Men det är vad som bjuds, och hellre det än inga bilder alls;)

Här kommer ett par länkar till en liten del av musiken jag lyssnade på, och som är otroligt vacker:

https://open.spotify.com/track/2z4g8aECmkShCmDlKWu6Dx?si=m6BTAjMFQtO_e5SMG3ERJA

https://open.spotify.com/track/0npxM0XehJZFAcei8s9n4X?si=zL8-bjMDQ9a3ykEwGk1XlA

Nedan finns det gamla inlägget där jag skrev om mitt löfte till mig själv.

Något skönt jag ska göra oftare

Gör du något speciellt för att ta hand om dig själv?