Ett nytt år igen

Ett nytt år igen

Kommentarer 4 kommentarer

Ja då är det ett nytt år igen. Ett otroligt intensivt 2025 har sjungit färdigt på sista refrängen, och 2026 tar över stafettpinnen. Visst ligger ett nytt år som ett blankt blad framför en – redo att fyllas med innehåll. Men samtidigt är det väldigt mycket som redan är utstakat och ska förverkligas. Livsprojektet rullade på för fullt förra året, och det rullar vidare detta år. Många milstolpar är uppnådda, och i år är målgången planerad att ske. Jag har funderat på att skriva en summering av 2025, men har inte haft tid än.

Så jag skriver några ord om nyårsafton så länge. Min man var  i väldigt dåligt skick, och jag hade fullt upp med att ro runt dagen. Tyvärr slapp vi inte fyrverkerier här heller, utan det smällde raketer från alla håll och kanter i bygden. Som tur var så var det lugnt under ljusa dagen iallafall. Men hästlivet blev inte lätt i år heller. Hästarna togs in tidigt, och Pari var väldigt stressad som vanligt. När bilden nedan togs var det natt, och han hade lugnat sig även om han fortfarande var spänd pga smällar som hördes då och då.

Lyckligtvis brydde sig Fenris inte alls om oljudet. Jag lagade en lite extra god middag som vi åt tidigt. Men det skulle vara så trevligt att kunna fira och njuta av kvällen någon gång. Så länge fyrverkerier är tillåtna kan man vad det mig beträffar lika gärna stryka nyår ur almanackan. Sånt nöje är det inte att varje år stå i ett kallt stall och försöka lugna en stressad fyrfota vän medan andra festar. För mig är nyår en dag då egoismens fula ansikte synliggörs i mänskligheten.

Men nog om detta. Nu är det några månader kvar till nästa Djurplågarafton, och jag njuter av den sagolikt vackra vita skogen. Den ser nästan ut som om den vore tagen ur en Disneyfilm, och jag kan knappt se mig mätt på snötyngda trädgrenar. Det här att bo i skogskanten är något jag har drömt om i så många år jag kan minnas. Dröm efter dröm checkas av i livsprojektet. Det må vara väldigt arbetsamt att göra om sitt liv, men jag är så ivrig att fortsätta vidare mot kommande mål 🙂

Nu rundar jag av här, och jag önskar dig en riktigt God Fortsättning på 2026!

1
En tid för vila och återhämtning

En tid för vila och återhämtning

Kommentarer 18 kommentarer

Så tittar jag in här igen i mellandagarna efter en lugn och skön julhelg. Dagarna som gått har varit en tid för vila och återhämtning. Djuren ska förstås som alltid tas omhand, så jag har som vanligt fått röra på mig. Men jag har tagit det extremt lugnt dessa dagar, jämfört med hur det har varit under många månader av arbete med livsprojektet.

Lyckligtvis har det varit soligt och fint väder. Soluppgången är fotad mellan huset och stallet, där en liten isig väg går ner mot hagen. Det är så härligt att se sjön från sin egen tomt. Varje solig morgon färgas himlen och vattnet i de mest fantastiska färger, och likaså på kvällen vid solnedgången. En av mina stora drömmar var att kunna blicka ut över en sjö från mitt hus och min mark. Nu kan jag det, och jag är lika hänförd och tacksam varje dag, oavsett om jag tittar ut genom fönstren eller är utomhus.

Ett sätt för mig att återhämta mig är att tillbringa tid i stilla ro med djuren. Hos hästarna är det alltid lika lugnt och fridfullt. Det är så rogivande att stå och klia i deras lena vinterpälsar och småprata medan de tuggar på sitt hö. När de äter utomhus står jag och betraktar utsikten över sjön. Den är så vacker att jag nästan känner mig andaktsfull. Det är synd att mina foton inte gör den rättvisa.


Så har jag förstås tillbringat massor av tid med nya lilla kompisen, lille Fenrisulven som jag kallar honom ibland – även om ordet ulv inte ingår i namnet. Men när han får sina vilda busryck, och man får känna av de små vassa tänderna tycker jag det namnet passar bra 😀 Nedan är sötisen med mig och läser bok.
Det har varit så skönt att vara ute i solen och upptäcka naturen tillsammans.

Det har också blivit att röja lite i skogen bakom huset, för att Fenris ska kunna ta sig fram i de vildvuxna snåren. Han är för liten för att gå långa promenader som jag brukade göra med Lunfjun, och jag hade inte röjt så mycket närmast trädgården i somras. Men han är med mig och nosar runt bland snåren medan jag klipper bort det värsta med sekatören.

Nu ska jag fortsätta med diverse sysslor. Det har varit strul med ett antal saker idag. Än kommer iallafall inte hantverkarna tillbaka, så det blir ytterligare några dagars andrum på den fronten. Har konstaterat (sedan många år) att en del karlar kan vara så truliga och tråkiga att ha göra med. Särskilt om dom har gjort fel och får göra om saker. För det framkallar inte någon ödmjukhet, utan dryghet och katighet. Usch säger jag bara.

Men jag avrundar inlägget med att önska dig en God Fortsättning, och ifall vi inte ses innan dess önskar jag dig ett Gott Nytt År!

2
Första julafton i nya huset

Första julafton i nya huset

Kommentarer 20 kommentarer

Så har julafton passerat, och det blev en väldigt lugn och skön sådan. Den allra första julafton i nya huset. Att huset är nytt är väl iofs synd att säga, för det är nästan jämnårigt med vårat förra gamla hus. Men det är ju ett nytt ställe för oss. Jag hade bestämt mig redan innan jul för att det skulle bli en mycket lugn dag, för det behövdes verkligen. Hantverkarna gick hem för julen dagen innan, och därefter blev vi ensamma och började koppla av.

Som vanligt blev det inte något tilltaget julbord, utan bara några enkla rätter som vi var sugna på. Jag brukar alltid äta lax på julafton, men vi hade ätit sådan några dagar innan. Så för ovanlighetens skull gjorde jag köttbullar istället. Men en stående favorit byttes absolut inte ut, nämligen ägghalvor med räkor. Det var riktigt mysigt att laga den lilla enkla julmiddagen i godan ro till vacker julmusik.

Så skojade jag till det lite med lille Fenrisulven också. Men jag fick avbryta mitt Nissebus ganska snabbt, för det blev väldigt vilt i stugan 😀 Mina stackars Nissetofflor med pinglor på blev snabbt antastade, och kunde ha varit slitna i stycken nu om jag inte skyndsamt hade dragit mig undan 😉

På kvällen blev det bara lite mys i soffan. Jag hade rejäl paltorna och somnade till ett program om spöken på Häringe Slott. Men när jag kvicknade till såg jag slutet, och nu vill jag verkligen åka och bo på detta slott som dom sa är landets mest hemsökta. Lite galen är man väl när man nyss har flyttat från ett hemsökt hus 😀

När kvällen var slut var jag ensam uppe och bara myste en stund. Kom att tänka på sången man sjunger vid Lucia (ja jag har varit Lucia jag också för längesen):

Midnatt råder, tyst det är i husen…tyst i husen…Alla sova släckta äro ljusen…äro ljusen…Tipp- tapp tipp-tapp tippe-tippe-tipp-tapp,  tipp tipp tapp…

Ja så tippade jag omkring en stund och sög i mig det sista av julafton. Nu är det en lika lugn och skön juldag, och jag har som vanligt tillbringat en stund i skogen. Återigen med en liten fyrfota vän 🙂


Nu ska jag läsa lite i min nya bok. Jag önskar dig en God Fortsättning på julen! Ha det så bra tills vi ses igen! 🙂

0
Dagen före dopparedagen

Dagen före dopparedagen

Kommentarer 20 kommentarer

Tänk att det redan är dagen före dopparedagen. Det har varit så mycket hela tiden att jag knappt hunnit känna att julafton närmar sig. Men det har äntligen blivit minusgrader efter en tid av ihärdigt regn, och frosten frasar under skorna. Idag har det dessutom fallit några enstaka små snöflingor. Så det blir oväntat och glädjande nog en vit jul, vilket ger lite julkänsla. Jag ska försöka i den mån det går att koppla av lite under julen. För senaste dagarna går inte av för hackor minsann. Skulle faktiskt kunna kalla dom kaosartade.

Det handlar om hantverkarstrul av megaproportioner som jag inte ens kunnat fantisera om. När jag vaknade idag kom tanken ”Nightmare Before Christmas”. Lagom till jul har en del av en murad bärande vägg, samt en gammal platsbyggd garderob fått rivas – pga deras felaktiga mätning inför ett jobb. Istället för ljuva toner av julmusik har huset fyllts av olika sorters buller samt rivningsdamm överallt i en våning. Men nog om detta nu. Jag har trots allt lyckats göra det julmysigt i köket och i två vardagsrum. Det ena vardagsrummet är jag särskilt nöjd med. Trots att det inte är renoverat ännu älskar jag hur mysigt det är. Det blir ingen gran i år förutom lillgranen. Men det gör inget. Nästa år ska en sådan få pryda sin tilltänkta plats.

Så sist men inte minst har något oerhört glädjande hänt också. Vi har fått en ny liten familjemedlem. Tänk att det kan rymmas så olika känslor i en på en och samma gång. En av dom har varit så mycket sorg ett tag efter Lunfjun. Hon finns i mina tankar varje dag, och det gör fortfarande så ont att tänka på henne. Men nu är hjärtat också fyllt till bredden av lille Fenris, som sprider så oerhört mycket glädje.

Senaste tiden må ha varit väldigt jobbig på olika sätt, och vissa saker kan komma att fortsätta så ett tag till. Men nu känns det som att näsborren är över ytan igen. När svåra och jäkliga saker händer brukar jag säga till mig själv att ”this too shall pass”. Och hur det än känns när man är mitt i det svåra, är det så det blir efter varierande lång tid.

Nu vill jag önska dig en riktigt God Jul! 🙂

 

0
Den som väntar på nåt gott

Den som väntar på nåt gott

Kommentarer 20 kommentarer

Den som väntar på nåt gått väntar aldrig för länge sägs det. Men själv vill jag hävda att det är tvärt om. Åtminstone för mig. I det här fallet har jag väntat länge på att kunna göra hälsosam och god glass själv. För någon hälsosam glass hittar man inte i affärerna, vad som än påstås på förpackningarna. Jag älskar glass, men då jag av hälsoskäl inte längre äter socker har jag avstått från glassätande. De sockerfria glassarna jag har hittat innehåller sötningsmedel som den ohälsosamma sockeralkoholen Erytriol. Det påstås att sötningsmedel inte påverkar blodsockret, men det stämmer inte vad det gäller sockeralkoholerna. Dessutom kan de ha negativa effekter på hälsan som jag inte tänker fördjupa mig i här nu.


Det var egentligen inte sötningsmedel jag hade tänkt skriva om, utan att jag har gjort första glassen med min nya glassmaskin. Jag fick en sån i present, och skulle välja ut den själv. Det tog sån tid att tillsist fick jag en maskin utan att vara med och välja:D Så nu ska jag frossa ifatt minsann;)


Såhär i juletid blev det glass med pepparkakssmak. Glassbasen gjorde jag av turkisk yoghurt, ägg och grädde. Jag skulle ha lagt i kokosolja, men glömde den. Så la jag förstås i pepparkakskryddor, samt sötade med steviadroppar. För den som inte vet vad det är, kan jag berätta att Stevia är naturligt och utvinns ur bladen från växten Stevia Rebaudiana. Den har använts i Sydamerika i hundratals år för att söta mat och dryck. Ren Stevia påverkar varken blodsockret eller insulinet och innehåller inga kolhydrater. Eftersom jag håller ner mitt blodsocker genom att dra ner på kolhydrater istället för att medicinera – vilket fungerar – så funkar Stevia bra för mig. Jag mäter blodsockret så jag vet att det är så. För mig är det inte ett alternativ att stoppa i mig sånt som jag vet förstör min hälsa, förminskar min livskvalitet och förkortar mitt liv. Så mycket är det helt enkelt inte värt för mig att äta sötsaker – trots att jag var extremt sockerberoende.

Så åter till glassen och hur jag gjorde den. Jag vispade grädden lätt ihop med steviadroppar. Så vispade jag ihop resten av ingredienserna i en annan bunke. När det var klart vände jag ner grädden i ”pepparkakssmeten” och hällde alltsammans i glassmaskinen. Den har en inbyggd kompressor för kylning, så man behöver inte förfrysa någon glassbunke.

Glassen blev god, men hårdare än jag hade tänkt mig pga att jag gjorde några nybörjarmisstag. Det första var att glömma kokosoljan. Den gör glassen mjuk. Så missade jag att stoppa omrörningen ibland och skrapa ner glassen från kanterna på bunken. Sist men inte minst fick maskinen gå alldeles för länge. Yoghurtglass fryser nämligen fortare än ren gräddglass med socker i. Men nu vet jag bättre hur det funkar, så nästa gång blir det en annan smak på kortare tid:)

Det blev många ord om min invigning av glassmaskinen, så jag rundar av här.

Ha det så bra tills vi ses igen! 🙂

1
Som den ruskigaste fulhösten

Som den ruskigaste fulhösten

Kommentarer 22 kommentarer

Tänk att Lucia redan har hunnit passera. Det märks inte när man är utomhus här i Regnland. Nederbörden trummar mot fönstren, och skvalar ner över den sedan länge övermättade marken. Nu är också tredje ljuset i adventsljusstaken tänt, medan världen utanför är som den ruskigaste fulhösten. Jag vet att det är lönlöst att klaga på regnet, men undanbeder mig klämkäcka kommentarer för att jag ändå gör det. För nu är det vatten och lerigt nästan överallt, och det går inte ens att ta sig till stall och hagar utan högskaftade gummistövlar. Ibland fastnar jag med stövlarna i leran när jag är ute och gör gårdssysslorna, som om det vore kvicksand jag trampar i. Så några minusgrader är hett efterlängtade trots att jag ogillar kyla.

För tre dagar sen fick jag dock uppleva ett halleluja-moment. Plötsligt sprack den blygrå himlen upp och solen tittade fram en stund. Jag halade genast fram telefonen ur fickan, och tog några kort för att dokumentera denna sällsynta stund. Det var en fröjd att se solen stråla över hagen på mina fyrfota vänner. Dom har fått gå i regn så det räcker och blir över. Men man kan ju undra om Pari gillar lera, för han rullar sig i den så han blir alldeles kletig. Så har jag en återkommande utmaning att få bort lerinpackningen från manen och svansen. Eller också kanske han gillar när jag får kämpa på extra mycket med ”piggeborsten”, för han älskar att bli ompysslad;)

Det har också blivit att jobba på julstämningen genom att gå åka och äta julbord. För min del var det flera år sen jag åt ett sådant på restaurang. Ja jag har inte ätit ett fullfjädrat julbord hemma heller på evigheters tider, då jag finner det meningslöst att laga mat så det räcker åt ett helt kompani, och sedan äta allt torrare rester i ett antal dagar. Men maten var god, sällskapet var trevligt, och sen blev det paltkoma i timtal efteråt.

Man kanske kan tro när man ser den här bilden att vi var ensamma på restaurangen. Men så var det inte utan vi satt kvar tills det stängde, och jag passade på att fota när folk hade gått därifrån:)

Den här veckan har vi haft hantverkare i huset som har gjort olika jobb. Det är skönt när saker blir gjorda, men samtidigt jobbigt för golven blir så blöta och lortiga när folk går inomhus med skorna på. Det är inte alla som gör det, men vissa kan aldrig ta av sig skorna utan klampar in oavsett hur skitiga dom är. Jag får väl erkänna att jag bokstavligt talat avskyr när folk går in i mitt hem med skorna på. Andra må tycka att det är helt okej, men jag tycker att det är respektlöst. Så himla kul är det inte att städa hela tiden. Hur som helst blev inte det stora jobbet som jag tänkte visa riktigt klart. Det skulle bli det i fredags, men det sista av det blir klart om ett par veckor. Det syns iallafall att det blir fint, för det är det redan fastän det sista fixet kvarstår.

I övrigt så har helgen har varit lugn. Vi fick hem nån smitta, och är snoriga, hostiga, frusna och har ont i halsen och lite överallt i kroppen. Vet att vissa hantverkare hade sjuka barn hemma, och bacillerna (eller vad det nu var) följde med till oss. Så det har mest varit göra det nödvändiga för att ta hand om djuren.

Nu rundar jag av här för jag ska lägga min risiga lekamen i ryggläge. Ha det så bra tills vi ses igen!

3
Redan andra advent

Redan andra advent

Kommentarer 22 kommentarer

Det var ett tag sen jag skrev, och nu är det redan andra advent. Det har varit en väldigt tuff tid, och jag har gjort vad jag kan för att återhämta mig. Så därav har min närvaro på sociala medier varit nästan obefintlig. Även om det känns bättre nu är jag inte helt återhämtad. Så jag återgår till skrivandet i en takt jag känner att jag orkar. För den som inte har läst vad som har hänt lägger jag en länk sist i inlägget.

Glädjande nog har det äntligen blivit tid för att njuta av julstämning. Vädret är urtråkigt med regn varenda dag, så när jag är ute och klafsar i leran med gummistövlarna känns julstämningen långt borta. Men inomhus har jag fått upp några ljusstakar och lite pynt i de utrymmen som inte är belamrade med ouppackade kartonger och påsar. Med pyntet framme känns det mysigt trots att t ex tapetsering inte är påbörjad ännu. Lillgranen verkar ha hamnat långt in i röran, så den har inte kommit fram än. Men snart så.

Jag har också sett årets första julfilm. Som vanligt innehöll den en sockersöt romans som slutade lyckligt, efter att det som vanligt uppstått en situation som nästan tog död på den spirande kärleken. Det går tretton såna julfilmer på dussinet, men det kändes ändå trevligt att se lite feelgood. Särskilt till ljudet av en sprakande brasa i kakelugnen.

Imorgon är det dags att få hit hantverkare igen. Vad som ska göras visar jag när det blir klart. Men jag kan säga att det är något jag ser fram emot att det blir gjort. Har fått besked att jobben ska ta en vecka, och hoppas att det blir så. Vill att det ska vara klart innan jul, för här är stökigt nog som det är nu;)

Ha det så bra tills vi ses igen!

https://varapavag.se/2025/11/29/knappt-jag-orkar-beratta/

0
Knappt jag orkar berätta

Knappt jag orkar berätta

Kommentarer 24 kommentarer

Det var ett tag sen jag skrev något. Det har inte funnits varesig tid eller ork, för när jag trodde att jag hade fullt upp växlade stressen upp ytterligare en nivå. Varenda minut har behövts för att reda ut allt som måste göras. Men nu är vi äntligen på plats i nya hemmet. Det känns väldigt skönt efter en så intensiv tid att vi känner oss helt slut. Det må vara en salig röra av kartonger och påsar att packa upp, men så är det ju när man flyttar. Men det känns trots röran att vi kommer få det väldigt trivsamt här.

Dock är det något annat än flytten som har tagit väldigt hårt. Det är knappt att jag ens orkar skriva och berätta, för det gör så ont och jag har haft sån ångest så jag knappt kunnat andas senaste tiden. Min ständiga följeslagare, vårat kära lilla stora Lunfjun finns inte längre. Jag kommer inte berätta vad hon drabbades av, för jag varken vill eller orkar. Helst vill jag inte säga något alls till någon för att det gör för ont att berätta. Det gick så fort, och jag har kämpat på med flytten i ett tillstånd av chock och sorg.

På bilden tittade vi i fotoalbum som hon var med och packade, såsom hon var med och packade allt i varje kartong. Jag visade henne hennes företrädare, och i albumet syns kära saknade Molly.

Ja det här blev ingen munter läsning, och jag rundar av här. Det kan nog ta sina dagar innan jag skriver igen. Ha det så bra tills vi ses igen.

3
Slutspurten är så nära

Slutspurten är så nära

Kommentarer 22 kommentarer

Milde tid vilka hektiska dagar det är. Slutspurten är så nära att det nästan går att ta på den. Efter allt rensande och packande är det nu kvar dom där sista sakerna. Dom där tråkiga som man inte riktigt vet vad man ska göra med. Tyvärr är det gott om dom, och många kan som vanligt vara bra att ha. Men jag tvingar mig att göra mig av med saker som har legat oanvända i åratal. För jag vill inte ha ännu ett belamrat hem igen. Jag har t ex gjort mig av med mina egna babykläder. Nedan kan beskådas ett par av plaggen jag bar då jag började mitt liv här på jorden. Idag åkte de sista sakerna som var värda att skänka bort iväg, och det känns skönt.

Det har också blivit att elda upp en massa papper som har sparats i många år. Jag vill inte lämna sånt som finns personuppgifter och kontonummer samt annan mycket privat information på till någon återvinning. Vem vet vad man skulle råka ut för, om allt detta kom i händerna på någon bedräglig person. Det var ändå dags att elda upp trädgårdsskräp, så då fick pappershögarna göra sällskap med grenar och löv.

Nu har det blivit kännbart kallt, och det har fallit lite snö som lyser upp. Jag klantade mig och tog med nästan alla handskar och vantar till nya stället, och de som blev kvar är inte varma nog. Så min handsjukdom plågar mig rätt så rejält. Men som tur är så är det inte många dagar kvar nu, så jag får helt enkelt härda ut.

Det är osannolikt att jag hinner skriva något mer dom närmaste dagarna. För det är fullt upp från jag öppnar tills jag stänger de två gröna varje dag, och värre blir det. Nu närmar sig dessutom städningen av gårdens byggnader.

Så ha det så bra tills vi ses igen! 🙂

0
Kändes lite märkligt

Kändes lite märkligt

Kommentarer 18 kommentarer

Idag har jag ägnat mig åt något som kändes lite märkligt, nämligen att ta bort staket. I somras slet jag hårt med att sätta upp sådana, och det känns betydligt mera givande. Men de här staketen satt runt hyrd mark och skulle tas bort. Fast det gjorde mig inget, för jag kommer att få nytta av stolparna till nästa hage jag ska göra på nya stället.

Det var dock i sista stund det blev gjort. Det har varit ganska många plusgrader, och plötsligt blev det kallt. När marken fryser går det inte att ta bort staketen utom möjligen i trasigt skick. Så det blev lite panik att få bort dom mitt ibland alla andra sysslor.

Så nu har hästarna satt sina hovar på dessa beten för sista gången. Ett nytt liv med nya hagar väntar. Så även om det kändes märkligt att det plötsligt inte fanns några hagar där man varit van att dom finns, får dom ännu större hagar snart. Fram tills dess går dom i hagarna som lämnas kvar på gårdens egna mark.

Jag avslutar såsom jag började dagens inlägg med en bild jag tog idag på rosorna utanför huset. Dom blommar fortfarande, men lär väl ge upp snart.

Ha det så bra tills vi ses igen! 🙂

1