Ja då var det dags igen. Kanske har ingen som läser min blogg lyckats undgå hur mycket jag avskyr att ställa om till vintertid. Det mörknade tidigt nog som det var redan innan, och nu blir det pannlampa på ytterligare en timma tidigare. Det kan ju tyckas meningslöst att ondgöra sig över denna – som jag ser det – stöld av dagsljus. Men jag tar mig friheten att göra det ändå.

Idag kom jag att fundera över hur det skulle kännas att bo norr om polcirkeln som går ungefär vid 66,5 grader nordlig bredd. Under början av december till början av januari är det polarnatt där. Det innebär att jordaxeln lutar så att solen aldrig kommer över horisonten. Jag blev nyfiken och kollade var man tvingas stå ut med polarnatten, och konstaterade att t ex Kiruna har polarnatt ungefär 11 december till 31 december. Som jag har förstått det är det inte kolsvart dygnet runt, utan att man ofta kan få ett svagt blåaktigt ljus mitt på dagen som kallas ”blå timmen”. Men jag skulle tycka att det vore extremt jobbigt med så mycket mörker, och att inte få se solen på så lång tid. Jag beundrar verkligen alla som står ut med så mycket mörker under vintern.

Jag vill se allt jag har omkring mig. Nedan kan beskådas utsikten som jag fotade från fönstret, när jag avnjöt en kopp kaffe på min blivande plats livet. Den är så mycket härligare att se än att bara se kolsvart mörker när man tittar ut – även en gråmulen höstdag.

Om man nu absolut måste ställa om till vintertid, önskar jag att det kunde ske vid tiden för första advent istället. För då kan man ju åtminstone glädja sig åt att ställa fram adventsljusstakarna som ger ljus i mörkret. Nåväl, nu har jag ondgjort mig nog för idag. Så jag rundar av inlägget med en bild på ett motståndskraftigt träd. Det håller hårt i löven och lyser upp trädgården med sin intensivt gula färg.

Ha det så bra tills vi ses igen! 🙂