Dagarna rullar vidare med oförminskad fart, och består av ändlösa bestyr. Jag packar, skänker och slänger, men det finns ändå massor kvar att hantera. Jag försöker att sålla hårdare än förr, och en del saker som har åkt med till olika platser genom åren, har jag motvilligt sagt adjö till. Det är lite svårt att skiljas från saker som är förknippade med vissa minnen. Då menar jag positiva sådana förstås, för sånt som väcker dåliga minnen har jag inte svårt att göra mig av med. Dock har jag inte så många saker av just den sorten, vilket i och för sig är glädjande.

Vissa saker kräver väldigt mycket omsorg att packa, som t ex kristallglasen. Om de går sönder går det inte att köpa nya, för de tillverkas inte längre. De är munblåsta och handgraverade, och var hemskt dyra när vi fick en uppsättning i bröllopspresent. Sen följde flera som födelsedagspresenter under ett antal år. De är så vackra, och det känns alltid lite festligt att dricka ur dom. Nu har jag packat så många som jag har kartonger till, och ska klura på hur jag ska packa resten. Tur att man inte behöver vara lika rädd om alla saker, för då vete sjutton hur lång tid det skulle ta att bli klar. Nedan kan champagneglas, rödvinsglas och grogglas beskådas. Därtill finns vitvinsglas, cocktailglas och likörglas, och det finns minst 12 stycken av varje sort. Så de tar sin tid att packa.

Just nu tryter motivationen lite. Jag är trött och skulle vilja checka ut från allt jobb i åtminstone ett par dagar. Jag vill slå mig ner vid staffliet och måla, sätta mig och skapa smycken, och sist men absolut inte minst ge mig ut på långa sköna ridturer istället. Men så tänker jag att det här att packa är ju rena semestern jämfört med allt tungt arbete jag höll på med hela sommaren. Att vira in saker i papper eller bubbelplast är ju inte det minsta ansträngande jämfört med t ex betongarbetena eller att slå ner alla stolpar till hagarna.
Jag tror att det är det allt tidigare fallande mörkret som börjar suga motivationen ur mig, för så är det alltid om hösten. I somras jobbade jag ju på som en Duracellkanin hur länge som helst på kvällarna. Dock har jag som alltid siktet inställt på målet, så en tillfällig motivationsdipp kan inte stoppa mig.

Men oavsett hur fullspäckade dagarna än är så kommer jag iallafall ut på promenader. Det gör gott med friskluft, och nu är det sådär höstvackert ute. På andra sidan jobbpuckeln kan jag rida och skapa så mycket jag vill, och det ska bli underbart. Det är den vetskapen som gör allt arbete mödan värt:) Nu avrundar jag detta inlägg med en bild jag tog igår då det var bättre väder.

Ha det så bra tills vi ses igen! 🙂