Browsed by
Författare: Lillalena

En oväntad överraskning!

En oväntad överraskning!

Har det någon hänt dig att du har önskat dig något, och så uppfylls din önskan på ett oväntat sätt? Det händer mig då och då. Det jag önskar mig inträffar, men på ett helt annorlunda sätt än vad jag hade tänkt mig.

Det var längesen jag hade katt, och ibland har jag tänkt att det skulle vara mysigt att ha en liten kisse igen. Jag minns hur gott jag sov en gång i tiden med min lilla lurvboll spinnande under täcket. Det finns vildkatter i bygden, men de har alltid varit så skygga att dom försvinner bara någon tittar på dom. Det är framförallt två vildkatter som smyger runt här på gården ibland sen några år tillbaka. Den ena är vit och den andra är röd. Några närmare studier av de båda har det aldrig blivit, för dom har gömt sig blixtsnabbt när någon människa varit i närheten.

Under några veckor har jag tänkt alltmera på hur härligt det skulle vara att ha en katt igen att mysa med. Jag har till och med tittat lite på annonser.  Så till den oväntade överraskningen. När jag höll på och fixade i stallet imorse fick jag syn på den vita katten några meter bort i stallgången. Våra blickar möttes, och vips så var den borta. Jag gick och tittade om jag kunde se den nånstans, och upptäckte att den låg och gömde sig under en släpkärra. Den såg misstänksam och lite rädd ut, så jag hade inga förhoppningar om att den skulle komma fram, utan snarare att den skulle springa vidare. Men jag satte mig ändå på huk och började prata med den. Till min oerhörda förvåning reste sig katten och kom försiktigt fram till mig. Jag fortsatte prata, och plötsligt var det lilla rädda livet så oerhört tillgivet och kunde inte få nog av att bli kliad i pälsen. Därefter hade jag en spinnande liten följeslagare som höll koll på allt jag gjorde, och ville bli  klappad lite då och då mellan sysslorna.

Så nu har jag plötsligt en liten kattkompis. Det var verkligen totalt otippat att den skygga vildkatten plötsligt skulle bli så oerhört tillgiven. Men återigen gick en önskan i uppfyllelse – även om det inte alls var som jag hade föreställt mig. Idag delar jag med mig av några bilder på min nyfunna vän!

Kisse och jag sitter och sällskapar när hästarna äter sina krubbor😊

Min lille kompis håller koll på vad jag grejar med, och spinner högljutt.

Det går inte att få nog av att bli kliad! Så om man följer efter den där tvåbenta och fjäskar lite kan man kanske bli killad lite till. Även magen vill ju bli ompysslad!

Jag blir uppmärksammad på att det finns nåt spännande att leka med bland höstråna.

När man ändå har sällskap kan man ju passa på att sköta hygienen lite också!😄

Kisse börjar plötsligt se väldigt trött ut efter en stunds umgänge.

Är det en liten Skalman jag har fått som kompis? Plötsligt föll lurvtussen i sömn!😄

Ja såhär kan det gå till när man bor på landet! Jag känner mig nöjd och glad, och önskar alla en bra dag!😄

Vad får mig att skratta?

Vad får mig att skratta?

Har du något som alltid får dig att skratta? Det har jag, nämligen mina fyrfota busfrön! Hästar är precis som vi människor individer och har olika personligheter. Dom har också precis som vi har olika relationer med varandra inom flocken. Lilla Mannen och Tempis är båda väldigt lekfulla, och älskar att busa med varandra. Det är omöjligt att låta bli att bli glad när dom leker, för det riktigt syns hur roligt dom har! Dom springer hit och dit och jagar varandra, tvärvänder, står på bakbenen, gör gladsparkar och en massa annat bus! Lilla Mannen flänger runt som en bordercollie, och jistanes vad det kan gå undan i svängarna!😂 Tempis är inte riktigt lika snabb, men ihärdig och envis! Han brukar alltid reta Lilla Mannen för att få igång honom igen, om han får för sig att det är färdiglekt innan han känner sig klar. 

Idag delar jag med mig av vad som får mig att bli glad och skratta! Bildkvalitén är inte den bästa för mobilkameran var seg av någon anledning. Hästarna är lortiga och blöta för dom har rullat sig ordentligt. Men jag delar bilderna ändå, för att för mig är dom det finaste som finns!❤️

Äntligen tapetsering!

Äntligen tapetsering!

Gissa om jag har längtat efter att få upp ny tapet i detta rum! Den gamla tapeten var också också blommig, men hade sett sina bättre dagar. Rummet har fyllt olika funktioner genom åren. När jag och min hund flyttade till gården hade vi det här rummet som sovrum. Men sen valde vi att sova på övervåningen, och då blev det en förlängning av köket att ställa köksmöbler i. Det gick nämligen inte att möblera köket i sitt ursprungsskick, för föregående ägare hade fyllt hela utrymmet med köksskåp. När köket renoverades gjordes plats för möbler, och rummet blev ett gästrum. Men vi har sällan övernattande gäster, och när två personer ska sova över räcker inte en enkelsäng. Så tillsist blev rummet ett slags ”reservrum”.

Jag trivs väldigt bra härinne, så nu är det bestämt att det ska bli mitt arbetsrum. Jag vill egentligen ha ett bibliotek, men är inte sugen på att täcka hela väggarna med hyllor just härinne. Så det blivande biblioteket får bli i ett annat rum. Nu ska jag hitta ett passande skrivbord att ställa framför fönstret, så att jag kan njuta av att se ut över gården när jag sitter vid datorn.

Är det inte nog med viss nätmobbning nu?!

Är det inte nog med viss nätmobbning nu?!

Det jag skriver nu är absolut inte för att vara dum mot någon. Men jag tycker att det är dags att ifrågasätta vissa saker som pågår på nätet med allas samtycke. Ju flera bloggar och inlägg jag läser, desto oftare hamnar jag i texter skrivna av människor som saknar förmågan att se något bra hos sig själva. Om det är någonting som många verkar vara experter på så är det att leta fel hos sig själva. Det klagas på utseende, kroppar, egenskaper, kunskaper, livssituationer – ja allt som fantasin kan komma på. Det finns ibland inga gränser för hur mycket vissa klankar ner på sig själva – helt utan anledning. Det har gått slentrian i att mobba sig själv på nätet – trots att det så fint heter att man ska sprida kärlek på nätet, och trots att det lika fint heter att man inte ska mobba någon enda människa.

Hur kommer det sig då att det är vedertaget och normaliserat att sprida självförakt och mobba sig själv? Är vi inte alla människor? Är mobbning okej så länge man mobbar sig själv? Är det okej att sprida hat så länge det gäller en själv?

Ingen reagerar, utan när folk skriver sina inlägg fyllda av självmobbning hänger andra på. Först ska den som delar sitt självförakt försäkras att “du är så fin” med x antal hjärtan. Sen hänger de tröstande på och delar hur dom också föraktar och mobbar sig själva. Det blir som ett enda långt, svart bad i tjocka offerkoftor.

I dagens samhälle har det blivit en norm att man SKA leta fel hos sig själv. Man SKA tycka att man är ful till och med när man är väldigt vacker. Man SKA tycka att man är tjock även om man nöter kläderna inifrån. Man SKA tycka att det man gör är odugligt även om andra tycker att det är bra. Så här håller det på i det oändliga. Det är nästan alltid samma mönster. Självmobbaren får tröst, en bekräftelse på att “du är visst så fin och bra”, samt ofta en bekräftelse på att “men jag som säger att du är så bra tycker att jag själv är skitdålig“. Märker ingen hur absurt alltsammans är?

Vem skapar och underhåller normer? Jo, det är samma människor som kan bryta normerna – nämligen vi själva.

Hur vore det om du som letar fel på dig själv med stor iver och kreativitet, skulle ta och rikta strålkastaren åt det positiva hållet istället? För vad är det egentligen som är så dåligt med dig som klankar ner på dig själv?

På vad sätt är du så ful egentligen? Ser du inte egentligen helt normal ut? Fick du lockigt hår fast du ville ha rakt? So what – vissa människor får lockigt hår och det är inte sämre än något annat. Är nästippen vinklad två grader för mycket uppåt? Jaha, men kan du andas genom näsan? Går dina lår ihop om du ställer dig med benen ihop? Ojdå, är inte det helt normalt? Har du en sjukdom? Jaha, men det har större delen av mänskligheten, så vad gör dig sämre än någon annan av alla miljoner och förmodligen miljarder av sjuka människor? Gör du verkligen – handen på hjärtat – ingenting någonsin som är bra? Jodå, om du tänker efter gör du en massa bra saker varje dag som du väljer att inte notera i din hjärna. Kan du verkligen – handen på hjärtat – ingenting alls? Jodå, om du tänker efter kan du massor av saker, men du väljer att inte räkna dessa eftersom det är just du som kan dom.

Jag tänkte också passa på att fråga vad som är så fel med att ge sig själv uppskattning och erkännande för vad man gör.

Har du lyckats med något du inte trodde? Har du tagit dig igenom en svårighet? Har du uppnått dina mål? Har du överhuvudtaget gjort någon liten sak som är bra? Belöna dig själv! Klappa dig själv på axeln! Gå inte och vänta på att någon annan ska klappa. Din klapp är lika god som någon annans!

Här kommer en utmaning till alla som har gjort det till en trygg vana att klanka ner på dig själva:

Jag vill veta bra saker om DIG, så bryt mot jantelagen en stund och ge mig lite hopp om att människor kan se något gott i sig själva!

För att mildra eventuella uppretade känslor och förebygga försvar av vanan att förakta sig själv, kan jag nämna att jag vet att livet inte alltid är lätt, och att man får vara med om saker som är långtifrån trevliga. Jag kan nämna att jag bl a har varit mobbad sedan lekis och hela min skoltid både psykiskt och ibland fysiskt, samt även på vissa arbetsplatser. Såväl i skolan som på arbetsplatser har det även hänt att jag har utsatts för sådant som går under #metoo. MEN inget av detta lägger jag på mig själv utan på de idioter som gjorde allt mot mig. OCH jag tycker om mig själv ändå. Jag är nöjd med hur jag ser ut, hur jag är och allt jag kan – det är väldigt mycket. Jag VÄLJER att tycka om och tro på mig själv vad andra än säger eller gör mot mig.

Jag har fuskat!

Jag har fuskat!

Eller heter det så när man bryter mot en egen princip? Jag kan nämligen vara riktigt principfast med vissa saker, och det jag bestämt mig för tummar jag inte på. Men efter gårdagens lasarettsbesök tappade jag väl impulskontrollen lite. Läkningen av handen går inte riktigt bra, och det kan vara mera som är trasigt i fingerlederna än vad man har trott. Så det blir ett nytt läkarbesök igen om två och en halv vecka, och jag behövde muntra upp mig själv lite.

På vägen hem åkte jag till i affären. Det var jubileum och bjöds på provsmakningar av mat och frukt, samt tårta och kaffe. Så en gottegris som behövde tröstäta kunde förstås inte låta bli att låta sig väl smaka! Jag tog min vana trogen den största tårtbiten, och därefter tog jag en till – en nyuppskuren ännu  större!😆 Efter det skulle man kunna tro att både hungern och sötsuget var stillat, men så var det icke! Och här kommer fusket: Bland butikens alla erbjudanden fanns lussekatter. Såna ska enligt min uppfattning helst ätas till Lucia, och absolut inte före december. Men jag förlorade diskussionen mot mig själv, och när jag väl hade mig besegrad slank 6 st stora lussekatter ner i en plastpåse! Fyyy på mig!!

Idag är det en bedrövligt grå och regnig dag, men jag har haft lite mysmorgon för mig själv här ute i obygden. Först fotade jag hur trist det ser ut i trädgården, och sen gick jag in och åt frukost. En riktig fuskfrukost bestående av lussekatter och kaffe. Snart ska jag äta en portion pasta till efterrätt innan jag ger mig ut i tråkvädret igen. Jag delar med mig av några bilder som jag tagit denna morgon bestående av trädgårdsgrodor som ser lite mopsiga ut, den skräpiga trädgården och min själavårdande frukost!😆

Lite energi i höstmörkret

Lite energi i höstmörkret

Nu är den mörka tiden kommen igen. Den som jag fasar för varje år. Mörkret faller tidigt, och dagarna är grå. Det känns som evigheter tills naturen ska vakna till nytt liv igen. Några gula löv lyser starkt mot en grå himmel, men ljuset förmår knappt att tränga igenom de tunga molnen. Det är märkligt vackert i den tjocka dimman, men ändå lite dystert.

Jag har återigen drabbats av baciller, och igår låg jag nerbäddad i soffan under tre lurviga filtar med ont kroppen och frös. Idag fryser jag mindre men är fortfarande dålig, så för att sysselsätta mig lite har jag gått igenom några av årets bilder. Det är en njutning att följa hur naturen vaknade till liv det här året, samtidigt som det väcker en stark längtan efter nästa vår.

Jag är glad att jag har fotat så mycket som jag har gjort. Det ger lite energi att följa hur trädgården vaknade förra våren, och se tillbaka på allt det färgstarka och vackra som badade i ett varmt solsken. Man måste ju försöka att njuta lite av något även om man inte är frisk. Idag delar jag med mig av några bilder som med lite tur kanske ger dig också lite energi😊

Du lär alltid andra något om dig själv

Du lär alltid andra något om dig själv

För ett antal år sedan hörde jag några av de bästa orden jag har hört, och otroligt nog var det på en amerikansk TV-show nämligen Dr Phil. Orden bekräftade det jag egentligen alltid har tänkt och tyckt, men inte formulerat så tydligt för mig själv nämligen:

You teach people how to treat you.

De här orden säger att ditt sätt att vara, agera och acceptera saker lär människor i din omgivning hur dom kan behandla dig. Det här är viktigt. För likväl som det finns snälla, omtänksamma och respektfulla människor som visar dig hänsyn, ger och tar, så finns det även de som bara vill ta för sig eller ha saker på sitt eget sätt hela tiden. Som kommer och går som dom vill i ditt liv, och som ger och bryter löften. De här människorna får dig så småningom att märka att allt sker på deras villkor. Ni hörs och ses när dom kan och vill. Ni gör det dom valde att ni ska göra när ni ses. Du lyssnar på deras problem men dina är ointressanta att prata om. Känslan av olust inför umgänget kanske smyger sig sakta på. Först går det kanske inte att sätta fingret på varför relationen tar glädje, kraft och energi. Om man är en person med grundinställningen att tro gott om alla människor så tar det lite tid att upptäcka när saker sätts i system. Man tror på de olika ursäkterna till varför löften bryts, och man känner empati när man får förklaringar till varför saker inte blev som det var tänkt. Men tillsist går det upp ett ljus även för den som är godtrogen.

Människor som har det i sig att vara själviska tycks ha en slags radar som pejlar in vilka som är mottagliga att utnyttja. Människor som så gärna vill vara snälla och tillmötesgående har en förmåga att utstråla dessa önskningar på olika sätt, och det snappas upp. Då kan den som är inställd på sitt eget bästa börja testa gränserna och upptäcka att dom är behagligt långt borta. Men ingen kan ju varaktigt uppföra sig själviskt mot en om man inte möjliggör att så sker.

Ni ska t ex ses någonstans och personen kommer försent. Du väntar och väntar, och tillsist när du börjar undra om personen ska komma dyker den upp. Du får en ursäkt och bedyrar hjärtligt att “det gör ingenting alls” fastän tårna har domnat i skorna av kylan. Självklart kan alla bli sena av olika anledningar, men så finns det dom som alltid kommer för sent till allt. Och det gör ju ingenting, för du bedyrar ju lika hjärtligt varje gång att det är helt okej.

Det finns också dom som gärna vill hitta på saker att göra, och som med stundens entusiasm vill bestämma både dag och tid. Och har man ändå inget inbokat så kan man ju vara tillmötesgående och bestämma att okej, vi ses väl tidigt på morgonen då – trots att jag känner mig lite krasslig och hade behövt få sova lite. För personen kan ju bara den tiden och ingen annan. Så ringer klockan i ottan, man stapplar ur sängen och drar igång för att hinna. Och just när man nästan är klar och bilen är packad kommer ett sms att personen kan inte idag. Ursäkten kan vara allt från den huvudvärk man får av alkohol till andra helt genomskinliga orsaker, och avslutas med att “vi kan väl ta det en annan gång istället?” Javisst kan vi det” blir svaret, och bilen packas ur medan tänderna gnisslar.

Jag skulle kunna räkna upp hur många saker som helst som lär folk hur dom kan behandla dig. Alla dom där tillfällena då du knyter näven i fickan utan att säga vad du egentligen tycker blir ett tyst samtycke. Så även alla de gånger du låter någon bryta sina löften utan att säga ifrån, eller alla gånger du låter någon behandla dig sämre än vad du behandlar personen ifråga. Alla gånger du ger utan att få något tillbaka samtycker du tyst till obalansen i relationen. Sist men inte minst så är det så att alla gånger du godtar en dålig ursäkt och säger att det är okej ger du ett konkret samtycke.

Sen är det också så att de här personerna klarar sällan av att höra vad man tycker eller att ta ordet nej. Det vet jag för när jag väl har kommit ur godtrogenhetens rosa dimma och slutat att vara tillmötesgående och löjligt snäll, har relationen vanligen snabbt dött ut.

Jag vill också förtydliga att detta inlägg handlar om vardagliga relationer. Inte om att brottsoffer eller offer för kollektiv mobbning har lärt sina förövare att ödelägga sina liv.

Frosseri

Frosseri

Jag är ju inte direkt lagd åt det måttfulla hållet, och under helgen har jag med nöje ägnat mig åt frosseri😆 Det har förutom god mat slunkit ner stora och rejäla tårtbitar av en pärontårta som nästan var som godis. Den var rätt så stor, så det blir att frossa resten av helgen också. Marsipanfigurerna var så söta att det nästan kändes synd att äta upp dom – men bara nästan!😆

Efter tårtätandet mådde jag i ärlighetens namn en smula illa. Men eftersom jag äntligen inte hostar lika mycket längre, följde jag med ut på en hyfsat lång promenad. 

Tempis hade lortat ner sig så förskräckligt att han fick spolas ren innan turen. Men det var tio grader varmt ute, vilket var en riktigt behaglig temperatur i november!😄

En annan sak jag har frossat i är skräckfilmer! Det har ju hört helgen till, så jag har sjunkit ner i soffan invirad i lurviga filtar och sträcktittat!

De små pumporna har förstås också fått vara med. Jag kan ju inte nöja mig med att Halloweenmysa bara en enda kväll!

Att lyfta orken i höstmörkret

Att lyfta orken i höstmörkret

Det är många som skriver jättebra tips om hur man bäst tar tar sig igenom hösten, och jag tänkte skriva några ord om vad jag tycker är viktigast. Mina bästa tips är nämligen att varje dag försöka ta vara på dagsljuset en stund, se till att få friskluft, och att röra på sig på något sätt. Det behöver inte vara så avancerat, utan en promenad är god nog. Jag har under många år undrat hur arbetskamraterna har stått ut att sitta inne hela lunchrasten – och alla andra raster – istället för att passa på att gå ut en liten stund. När det är mörkt ute både före och efter jobbet behöver man verkligen få se dagsljuset om så bara för en stund. Många jobbar dessutom i lokaler och kontor utan fönster, och då blir bristen på dagsljus total.

Jag håller med om att man kan göra hösten mysig på olika sätt genom att tända ljus, äta gott, se på filmer, läsa böcker och pyssla om sig själv. Men att ge sig ut en stund och få dagsljus, friskluft och lite motion har jag konstaterat att väldigt många avstår ifrån att göra. När jag har försökt få med mig sällskap ut har jag hört hur många ursäkter som helst för att slippa. För många är det en riktigt stor grej att resa på ändan, klä på sig och gå ut. Det är så hiskeligt jobbigt att en del nästan stönar när dom reser sig.

När man är sjuk tryter orken av naturliga skäl, men personligen ser jag till att ta mig ut ändå. För jag blir inte varken bättre eller piggare av att ligga inne hela tiden. Alla som har hängt med mig i bloggen sen i juli vet ju att umgänget med hästarna är mitt balsam för själen. Hagarna är som en egen liten värld. En lugnets oas i ett samhälle som går på högvarv dygnet runt. Idag delar jag med mig av några bilder från en dag i hagen😊

Att fira högtider med barnasinnet kvar

Att fira högtider med barnasinnet kvar

Man har inte roligare än vad man gör sig sägs det, och det stämmer ofta ganska bra! Trots att jag är vuxen kan jag vara väldigt barnslig ibland, och det händer att jag vid olika högtider nästan önskar att jag vore ett barn igen!😄 Jag minns den där känslan av att nästan vara sprickfärdig av förväntan inför olika högtider. När jag var liten var det främst julen som jag väntade på med en iver som fick varje dag i december att kännas som minst två dagar. Om Halloween hade funnits i Sverige på den tiden hade jag inte kunnat ge mig till tåls inför det firandet heller!😆

Eftersom den ivriga lilla ungen fortfarande bor någonstans inom mig så firar jag högtider på mitt eget lilla sätt. En sak som kännetecknade barndomens högtidsfirande var kravlösheten. Man kunde bara fullständigt ge sig hän åt att njuta av vilken storhelg det än råkade vara. Det fanns ingen stress och inga måsten – förutom att vara snäll innan jul förstås!😆 Allt hände ändå, och det var bara att leva i stunden. Viljan att få fortsätta att känna så har jag tagit med mig i mitt vuxna liv, och jag tar lika lättsamt på allt firande nu som så. Jag stressar inte och ställer inga krav på mig själv. Känslan går att åstadkomma med väldigt enkla medel, eftersom jag gläds åt små saker.

Igår blev det myskväll med pumporna som tas fram till Halloween. Jag hade tänkt att se en läskig film, men det fanns ingen i utbudet. Som tur var gick Det Okända igårkväll, och det var spännande att se. Jag lovade i ett tidigare inlägg att jag skulle visa bilder på årets pyntning, så här infriar jag mitt löfte!

Min utsikt över pumporna från djupet av soffan!😄

%d bloggare gillar detta: