Ibland undrar jag om det bara är jag som behöver ta pauser ibland från sociala medier. Många verkar vara helt absorberade av att alltid vara delaktiga, och hålla koll på vad som händer och sker överallt. Det är viktigare att stirra på sin telefon än att titta på människan man har framför sig. Vad som händer i cyberspace är så livsviktigt, att folks telefoner får förtur överallt. På restauranger och caféer, vid privata middagar och annat umgänge, på ridturer – ja i alla sammanhang ger många människor de sociala medierna förtur. Inte ens på bio slipper man se telefoner lysa i mörkret.

Personligen undrar jag vad som är så viktigt att få veta hela tiden, så att allt annat måste stå åt sidan. Strunt samma om din vän berättar något för dig, eller om ditt barn, din partner eller ditt husdjur försöker få uppmärksamhet – något hände ju precis i telefonen! Tänk om selfien har fått en like! Det måste hållas koll. Eller tänk om det har kommit en kommentar! Att någon skriver något i cyberspace är ju mycket viktigare, än vad någon säger på andra sidan bordet vid umgänge irl.

Är det bara jag som ibland får nog av vissa delar av innehållet i sociala medier? För det är ju ändå så att när man går in och tittar på vad som händer, så är det ju inte alltid man möts av upplyftande saker som gör en glad. Hur ofta läser man goda nyheter t ex? Det rapporteras om så mycket elände att en promille av allt vore mycket nog. Är det bara jag som får nog av ytligheten och missbelåtenheten man ofta ser? Hur ofta får man läsa om att människor är nöjda, tacksamma, glada, belåtna eller tillfreds? Åtminstone lite grann?

Jag följer en dokumentärserie som heter Body Bizarre. Den handlar om människor – ofta i fattiga delar av världen – som har fötts med, eller utvecklat svåra missbildningar till följd av sällsynta sjukdomar. Dom kan ha lidit på olika hemska sätt ett helt liv för att det inte har funnits hjälp att få, eller pengar att betala för hjälpen.  Vissa är barn och måste genomgå mängder av plågsamma operationer för att ens komma i närheten av ett värdigt liv. Det värker i hjärtat att se dessa människors lidande. Att se små barn kämpa för sin överlevnad, att se barn som får stanna hemma från skolan för att dom är totalt utstötta pga sina missbildningar, och att se vuxna som bara överlever i sina plågade kroppar. Operationerna som görs för att hjälpa dessa människor är ofta med livet som insats.

Att sedan se hur människor som är lyckligt lottade att ha skapats med helt normala kroppar och utseenden, gnäller och badar i självömkan över att dom inte är några kilo smalare eller lite snyggare får mig faktiskt att må illa. Det är verkligen den självcentrerade människans I-landsproblem att trycka ner sig själv för att man inte upplever sig smalast och snyggast i världen. Istället för att känna glädje och tacksamhet över sin fungerande kropp.

Jag är glad att det fortfarande existerar människor som känner tacksamhet, och som inte har fastnat i den självupptagna ytlighetens motbjudande grepp. För det finns dom som verkligen har anledning att klaga och tycka synd om sig själva. Men konstigt nog verkar dessa människor ofta inte alls lika olyckliga som de som föddes med alla de förmågor en människa behöver.

Det här blev väl inte världens mest upplyftande inlägg, men ibland vill jag att vissa människor ska tänka till lite.