Ni må tro att det har varit synd om mig i några dagar minsann! Jag har varit rena manifestationen av ett snörvlande lidande!? Var på vippen att skriva ett värre ord, men drabbades av plötslig hänsynsfullhet!? Men hursomhelst, om någon hade sett mig resa mig upp från soffan med en påse över huvudet, skulle jag lätt kunna misstas för att vara minst nittio år!

Men men, livet på landet rullar vidare – med eller utan baciller. Jag har kravlat mig fram ur filthögen med jämna mellanrum, för mina fyrfota vänner ska ju ha hö och vatten. Påsar och kannor ska kånkas ut i hagarna. Som grädde på moset fick jag skotta mig in i stallet på morgonen häromdagen, för snön hade rasat ner från taket. Sen fick jag skotta fram matplatserna i hagarna för att kunna dela ut lunch.

Så något bloggande har det inte funnits ork till när jag stönande krupit in under filtarna mellan gårdssysslorna. Jag har bara orkat titta in hos en och annan när ögonlocken inte varit stängda.

Men pedikyren då? En sån har jag väl gjort mig förtjänt av? Jo förvisso, men det var inte jag som fick den, utan mina kära fyrfota vänner. Idag kom hovis för att fixa fossingarna på hela gänget. Så det var bara att klä sig varmt och släpa ut sin onda lekamen i stallet. Nu är jag inne igen med stelfrusna fingrar och tår. Åååh så skönt det ska bli att krypa ner under filtarna!

Jag önskar alla en fortsatt bra dag!?