För ett antal år sedan hörde jag några av de bästa orden jag har hört, och otroligt nog var det på en amerikansk TV-show nämligen Dr Phil. Orden bekräftade det jag egentligen alltid har tänkt och tyckt, men inte formulerat så tydligt för mig själv nämligen:

You teach people how to treat you.

De här orden säger att ditt sätt att vara, agera och acceptera saker lär människor i din omgivning hur dom kan behandla dig. Det här är viktigt. För likväl som det finns snälla, omtänksamma och respektfulla människor som visar dig hänsyn, ger och tar, så finns det även de som bara vill ta för sig eller ha saker på sitt eget sätt hela tiden. Som kommer och går som dom vill i ditt liv, och som ger och bryter löften. De här människorna får dig så småningom att märka att allt sker på deras villkor. Ni hörs och ses när dom kan och vill. Ni gör det dom valde att ni ska göra när ni ses. Du lyssnar på deras problem men dina är ointressanta att prata om. Känslan av olust inför umgänget kanske smyger sig sakta på. Först går det kanske inte att sätta fingret på varför relationen tar glädje, kraft och energi. Om man är en person med grundinställningen att tro gott om alla människor så tar det lite tid att upptäcka när saker sätts i system. Man tror på de olika ursäkterna till varför löften bryts, och man känner empati när man får förklaringar till varför saker inte blev som det var tänkt. Men tillsist går det upp ett ljus även för den som är godtrogen.

Människor som har det i sig att vara själviska tycks ha en slags radar som pejlar in vilka som är mottagliga att utnyttja. Människor som så gärna vill vara snälla och tillmötesgående har en förmåga att utstråla dessa önskningar på olika sätt, och det snappas upp. Då kan den som är inställd på sitt eget bästa börja testa gränserna och upptäcka att dom är behagligt långt borta. Men ingen kan ju varaktigt uppföra sig själviskt mot en om man inte möjliggör att så sker.

Ni ska t ex ses någonstans och personen kommer försent. Du väntar och väntar, och tillsist när du börjar undra om personen ska komma dyker den upp. Du får en ursäkt och bedyrar hjärtligt att ”det gör ingenting alls” fastän tårna har domnat i skorna av kylan. Självklart kan alla bli sena av olika anledningar, men så finns det dom som alltid kommer för sent till allt. Och det gör ju ingenting, för du bedyrar ju lika hjärtligt varje gång att det är helt okej.

Det finns också dom som gärna vill hitta på saker att göra, och som med stundens entusiasm vill bestämma både dag och tid. Och har man ändå inget inbokat så kan man ju vara tillmötesgående och bestämma att okej, vi ses väl tidigt på morgonen då – trots att jag känner mig lite krasslig och hade behövt få sova lite. För personen kan ju bara den tiden och ingen annan. Så ringer klockan i ottan, man stapplar ur sängen och drar igång för att hinna. Och just när man nästan är klar och bilen är packad kommer ett sms att personen kan inte idag. Ursäkten kan vara allt från den huvudvärk man får av alkohol till andra helt genomskinliga orsaker, och avslutas med att ”vi kan väl ta det en annan gång istället?” Javisst kan vi det” blir svaret, och bilen packas ur medan tänderna gnisslar.

Jag skulle kunna räkna upp hur många saker som helst som lär folk hur dom kan behandla dig. Alla dom där tillfällena då du knyter näven i fickan utan att säga vad du egentligen tycker blir ett tyst samtycke. Så även alla de gånger du låter någon bryta sina löften utan att säga ifrån, eller alla gånger du låter någon behandla dig sämre än vad du behandlar personen ifråga. Alla gånger du ger utan att få något tillbaka samtycker du tyst till obalansen i relationen. Sist men inte minst så är det så att alla gånger du godtar en dålig ursäkt och säger att det är okej ger du ett konkret samtycke.

Sen är det också så att de här personerna klarar sällan av att höra vad man tycker eller att ta ordet nej. Det vet jag för när jag väl har kommit ur godtrogenhetens rosa dimma och slutat att vara tillmötesgående och löjligt snäll, har relationen vanligen snabbt dött ut.

Jag vill också förtydliga att detta inlägg handlar om vardagliga relationer. Inte om att brottsoffer eller offer för kollektiv mobbning har lärt sina förövare att ödelägga sina liv.