Sanningen ska ju vara så bra sägs det, men ibland skulle jag må bättre av att slippa den. För den tycks ytterst sällan handla om något positivt. Det händer liksom inte att man t ex får veta att ”sanningen är den att du är ensam arvtagare till miljoner”. Nej när den ska fram handlar den nästan alltid om något negativt som man påverkas av. Något som gör ont – gärna riktigt svidande ont. Den är också ofta något som tvingar fram stora beslut, eller skapar sådana genom ickebeslut.

Så länge man inte vet att något är dåligt, kan man ju tro att det är bra. Och så länge man tror det finns ju ingen anledning till besvikelse, sorgsenhet, oro eller någon annan av de icke glada känslor som sanningen ofta för med sig.

Ibland kanske man vet innerst inne att saker inte är som man så gärna vill. Men man vill inte veta att man har rätt. För om man intalar sig att man har fel kan man känna sig gladare, positivare och kanske hoppfullare än vad vetskapen om sanningen skulle medge. Känslor som den sovande glädjedödaren ännu inte har hunnit ta ifrån en.

Men sanningen ligger där i skuggan och ruvar. Den bidar sin tid och väntar på att få komma fram. Ibland som en långsamt vaknande insikt. Ibland som ett fullkomligt dråpslag. Oavsett vilken skepnad den dyker upp i ska den vara så bra och så viktig. Man ska vara så tacksam när den kommer fram. Men just nu vill jag bara stoppa huvudet djupt ner i sanden och slippa den.

Obs! Jag vill dock bara förtydliga att jag inte önskar att få leva i lögner. Sanningen är viktig även för mig. Men ibland blir det för mycket när man redan mår dåligt. Så inlägget handlar inte om att jag vill leva med osanningar och lögner.