Är det någon mer än jag som har funderat på hur viktigt det är att få vara sig själv till hundra procent? Det finns säkert många som liksom jag tänker att det är man väl alltid. Kanske finns det ännu flera som förställer sig av rädsla för att inte duga, eller för att leva upp till olika förväntningar.

Jag har under livets gång varit ärlig på gott och ont. Nästan alla säger sig uppskatta ärlighet, och minst lika många avskyr den om ärligheten innebär att få höra något man inte vill. Ordet nej ska alla vara så självbejakande och lära sig. Men jag som har använt ordet när jag har velat och behövt, har konstaterat att otroligt många behöver lära sig acceptera att få ett nej.

Hur mycket man än är sig själv, så måste man ändå anpassa sig på många sätt. I yrkeslivet måste man kanske t ex vara social och pratsam, även när man egentligen skulle vilja vara ensam och dra nåt gammalt över sig. Man kanske måste se glad ut även när det känns som om det hänger blytyngder i mungiporna. Eller kanske prata lättsamt trots känslan av en brännande klump i halsen. Man måste kanske verka engagerad trots att man egentligen är allmänt less.

När man tänker efter finns det många situationer där man måste anpassa sig – hur mycket man än i stora drag är sig själv. Därför är det oerhört viktigt för mig att också bara få vara ibland. Att få se trött eller ledsen ut när jag är det. Att få slippa prata när jag vill vara tyst, och få tänka mina egna tankar ifred utan att bli avbruten av andras.

När jag bara vill vara kan jag t ex gå ut i hagen. Hästarna lever i nuet och är alltid till hundra procent sig själva. Deras sätt att vara är lugnande och smittsamt.