Browsed by
Månad: oktober 2018

Lite ljus och några tankar

Lite ljus och några tankar

Tänk att några tända ljus kan öka trivseln så mycket! Jag får väl erkänna att jag tänder ljus året runt när jag känner för det, men den här hösten har det blivit ett behov. Förra hösten när jag kom hem från jobbet till kolsvart mörker utomhus brukade jag tända upp ridbanan och rida en stund. Eftersom jag alltid kom hem när det inte fanns så mycket kväll kvar, var det läggdags när jag kom från stallet. Så några ljus blev det sällan tid att tända till vardags.

Den här hösten har jag haft hur mycket tid som helst till övers. Medan handen, huvudet och kroppen läker i snigeltakt har jag fått börja ägna mig åt sånt som jag har förstått att andra ägnar sig åt, nämligen att mysa på olika sätt i det tilltagande mörkret. Det har fått bli ett substitut för sånt jag egentligen vill göra. Men jag längtar efter att kunna bli aktiv igen. Att kunna ge mig ut och hitta på saker med hästarna igen, och att få tillbaka orken i både huvudet och kroppen.

Det här året har så mycket stannat av. När jag blev sjuk tappade jag inte endast förmågan att göra saker jag brukar, utan till större delen lusten också. (Om någon undrar vad jag har råkat ut för så står det i sidan om mig och bloggen). Jag ser att många skriver om allt dom skulle ha gjort, och förebrår sig för mål som inte uppnåddes. Samma människor räknar ofta upp mängder av saker som dom har gjort. Dom kan ha tvättat, städat, handlat, lagat mat, bakat, tränat, motionerat, shoppat och fixat med hur mycket saker som helst. Men man hänger upp sig på just den saken som blev ogjord istället för att glädjas åt allt som uträttades.

Jag kan erkänna som det är. Jag minns inte ens när jag hade ork eller lust med några hushållssysslor, men det var inte det här året. Jag har gjort det lilla jag har orkat ända sen förra hösten, men det är ganska fjuttigt lite. Jag vågar knappt tänka på hur det skulle ha sett ut här hemma om jag hade levt ensam. Men varje gång jag har gjort något har jag känt mig glad, för lite är bättre än ingenting. Nån gång måste jag ju bli frisk igen! Nu har jag gjort något så storslaget som att stryka och lägga dukar på borden som stått utan i evigheter. Jag minns inte när jag la dukarna i tvätten. Gissa om jag känner mig nöjd när jag äntligen har klarat av denna lilla syssla! Den är ett stort framsteg för mig!😄

På bilderna kan beskådas hur min trivselfaktor ökade med två av de hyfsat släta dukarna😆

En sorglig dag

En sorglig dag

När det här året är slut kommer det för min del att bli ihågkommet som förlusternas år. Aldrig förr har så mycket hänt på så kort tid. Det är inte endast flera liv som har gått förlorade utan andra stora saker också. Igår åkte vi ännu en gång för att ta ett sista farväl. Hur många såna ska man tvingas uppleva på kort tid? Det är inte utan att jag ibland undrar vad som är meningen med allt som sker.

På kyrkogården gjorde vädrets makter sitt för att bidra till stundens svårighet. Ett blött snöfall tyngde redan hängande axlar, och tårar blandades med vattendroppar på sorgsna kinder. Det var ruggigt och ledsamt, men blev ändå en väldigt fin stund.

Efteråt samlades vi på ett café, och det tog sin tid att tina upp. Men lite mat bidrog till att höja kroppstemperaturen. Jag visar inga foton i bloggen av respekt för familj och släkt som inte har intresse av att synas på nätet.

Det här året har verkligen fått mig att fundera över hur skört och ömtåligt livet är. Man kan ta det för givet. Man kan ta allt och alla omkring sig som en självklarhet i tillvaron. Alla bara finns där och dagarna går precis som vanligt. Men plötsligt finns det bara ett ändlöst tomrum där någon alltid har funnits. Hur tar man vara på den tid man har fått sig given? Hur använder man den? Lever man eller överlever man? Det är inte på den sista dagen man ska upptäcka att ”ojdå, alla dagarna som kom och gick – det var visst dom som var livet…”

Ett par bilder jag tog längs färden får illustrera dagens tankar.

När det spökar på gården…

När det spökar på gården…

Vi närmar oss allhelgonahelgen med stormsteg, och nu är tiden kommen att berätta lite om en av många oförklarliga händelser här på gården. Tanken på att berätta uppstod igårkväll när jag var ute i stallet och gjorde höpåsar. Jag tyckte mig känna en närvaro, och plötsligt slog stalldörren igen ganska hårt trots att det i princip var vindstilla. Jag stelnade till ordentligt, för det var inte första gången dörren slog igen med en smäll. Plötsligt kom jag att tänka på varför vi numera har höförvaring i stallet, när vi tidigare hade en praktisk byggnad för ändamålet. Jag mindes hur livrädd jag var när vi bestämde oss för att flytta på allt hö och aldrig använda byggnaden till foderförvaring igen…

Så tänd gärna ett ljus och sätt dig skönt till rätta i soffan. Svep en filt tätt omkring dig, och föreställ dig att du är med mig här på gården. Jag börjar berättelsen med några ord om min första tid på den märkligaste men finaste plats jag någonsin har bott.

När jag flyttade till gården för ett antal år sen i sällskap med min kära hund kände vi båda två att vi inte var ensamma. Närvaron märktes överallt – inne som ute. Ibland var det bara en stark känsla jag fick, så att håret reste sig lite i nacken. Ibland tyckte jag mig se en skugga intill mig. Med tiden kom jag att märka allt flera saker, men om dessa kanske jag berättar en annan gång. Min stillsamma och vänliga hund kunde plötsligt reagera starkt och morra mot tomma intet med pälsen rest på hela kroppen. På den tiden hade jag lilla Busfröken som var min första egna häst, men hon inackorderades på en annan gård, för stallet här var fullständigt förfallet. Gården hade varit obebodd i många år sedan den siste att bruka den plötsligt dog, och såväl stallet som ladugården stod som de gjorde när han lämnade jordelivet. Under diverse bråte hittade jag till och med rester efter de forna djurens sista måltid. Gårdens liv hade hade verkligen tvärstannat.

Vi går framåt lite i tiden. Jag bodde inte längre ensam med hunden, utan nu även med make, och Busfröken hade flyttat hit tillsammans med makens häst. Vi hade byggt två boxar i andra änden av byggnaden för det skulle kosta på tok för mycket att renovera. Men allt vi gjorde – såväl i huset som i uthusbyggnaderna bevakades. Vissa saker godkändes medan andra vållade rejäla protester. Förändringar verkar inte vara populära bland de bortgångna heller…

På den tiden köpte vi småbalar och förvarade i ett rymligt och luftigt uthus. Det sattes upp ett helt system på väggarna för att hänga färdigpackade och vägda höpåsar i välsorterade rader till de båda hästarnas frukostar, luncher, middagar och kvällsmat. Jag kunde stå långa stunder och packa påsar, och kände mig ofta övervakad. Även om hjärtat ofta slog lite fortare viftade jag bort känslan och sa åt mig själv att sluta vara löjlig. Hur ska man kunna sköta gårdssysslorna om man håller på och tramsar sig? Men en kväll tog det stopp…

Det var en kall och vindstilla vinterkväll när jag gav mig ut för att packa höpåsar. Det var snö på marken, och kändes nästan lite mysigt för en stund. Det var förstås kallt i uthuset, men jag jobbade på så raskt jag kunde i lampans milda sken, för att få ge mig in i värmen igen. Så plötsligt fick jag den där känslan av närvaro igen, och den här gången starkare än någonsin i den här byggnaden. Jag rätade på mig och kunde knappt andas. Känslan när jag såg och hörde hur dörren in till mig sakta började öppna sig var obeskrivlig. Den rörde sig hela vägen upp, och sen stängde den sig lika sakta igen. Det var HELT vindstilla ute, så ingen vindpust kunde ha dragit upp den. När dörren var stängd kändes det oerhört starkt som om någon stod ett par tre meter framför mig, och skräcken fick mig nästan att tappa andan. Lite längre fram i tiden skulle jag få se närvaron, men dit har vi inte kommit än. Men jag visste namnet på mannen som dött så plötsligt, och frågade honom högt om han kände sig ensam. Du kommer kanske tycka att jag är helgalen nu, men jag pratade som den siste bonden på gården stod framför mig i uthuset, och även om närvaron stannade kvar hos mig fick det mig att lugna mig.

När jag kom in i huset igen berättade jag vad som hade hänt, och att jag ville flytta på höbalarna. Jag vågade inte vara ensam i uthuset längre. Så därför flyttade vi in allt i stallet. Jag och hunden var nämligen inte ensamma om att ha märkt av närvaron.

Det blev ett längre inlägg än vanligt, men jag ville förklara lite av allt runtomkring själva händelsen i uthuset. Kanske tycker du att detta är det tramsigaste du har läst, eller kanske har du någon form av förståelse. Men det var ingen lätt sak att ta steget att dela med mig, så jag ber att få slippa eventuella dumma kommentarer.

Härinne förvarade vi hö förr, och här packades alla höpåsar. Men inte längre.

Lite sugen…

Lite sugen…

Medan många börjar sikta in sig på julfirande innan sommaren ens är slut, känner jag mig tidigt ute när jag vill Halloweenpynta i slutet av oktober!😆 Det där att gå och sukta efter olika högtider är inte min grej, för dom kommer när dom kommer. Men idag fick jag iallafall lite Halloweenkänningar och blev sugen på att pynta! Den troliga orsaken är nog att det både var kolsvart och iskallt ute imorse. Kylan kom plötsligt, och det blåser dessutom så bitande kallt att jag inte ens vill gå ut. Hostan hänger sig envist kvar, och jag har ätit ”vanlig” hostmedicin ett par dagar för den flumframkallande vätskan i flaskan kan man ju bli beroende av😆

Men trots min lust att pynta här hemma har jag inte skridit till verket ännu. Jag ligger och latar mig, läser, tittar på bilder och lyssnar på blåsten utanför. Förr eller senare ska jag väl skrapa ihop lite lust att ge mig ut i kylan. Det blir lite svårt att hålla högerhanden varm. Jag kan inte ha handskar pga att fingrarna är ihopfixerade med varandra, och jag måste få tag på någon jättestor vante som rymmer handen med sakerna som sitter på. Det får bli ett prioriterat uppdrag åt mig som inte haft den annalkande kylan i åtanke.

Dagens inlägg illustrerar jag med ett par gamla halvsuddiga bilder på en tidigare Halloweenpyntning. Av någon anledning försämras bildkvalitén på kort jag tagit med paddan. Men snart kommer det nya färska bilder på årets pynt här i bloggen!😆

Brukar du Halloweenpynta?

I ofas med månen

I ofas med månen

Jag har alltid haft svårt att sova när det är fullmåne, men häromdagen trotsade min lekamen den gamla vanan och sov. Om det inte vore för att jag hade hört och läst att det skulle bli fullmåne skulle jag nog inte ha tänkt på den – förutom att det var ljusare än vanligt utomhus.

Men igårkväll var det minsann omöjligt att somna! Jag brukar åtminstone bli sömnig av att läsa eller se på film, men nix – ögonen var som uppspärrade med tändstickor. Mitt i natten blev jag rastlös och steg upp. Det kan vara lika bra istället för att ligga och vrida på sig. Nu kanske det var en dum – och inte minst uppiggande –  idé att gå ut och ta en nypa friskluft mitt i natten. Men jag gick ut genom balkongdörren och beskådade trädgården som badade i ett nästan magiskt silvervitt ljus.

Gissa om jag blev förvånad när det såg ut att vara fullmåne! Jag tassade snabbt in efter mobilen för att fota den sensationella upptäckten att månkalendern hade fel! Men så var det ju förstås inte!😆 En snabb kontroll i kalendern upplyste mig om att 98% av månen syntes inatt. Men det var tydligen tillräckligt för att hålla mig vaken. För nog måste jag ha något att skylla på när jag inte lyckas somna?😆

Kan du sova som vanligt när det är fullmåne?

Näsborren över ytan

Näsborren över ytan

På kort tid kan det hända både mycket och lite. Jag tänkte börja berätta vad som har hänt. I tisdags var jag äntligen på lasarettet med handen. (Jag lägger länkar om vad som hänt efter inlägget för dig som inte vet). Nu slipper jag ha handen i paket längre, men fingrarna är ihopsatta med varandra med fixeringar i minst två veckor till. Ligamenten som gick av är inte färdigläkta och fortfarande känsliga. Så jag måste använda den andra handen för risken att skadorna slits upp är fortfarande stor.

Tyvärr har inte allt gått riktigt bra med handen. Lillfingret är krokigt och fungerar inte som det ska. Det ”lyder” inte riktigt när jag försöker röra på det, och hänger inte med dom andra fingrarna ordentligt i rörelser. Visst, allt är jättestelt nu, men rörelserna ska ju ändå finnas där. Dessutom ser ett par fingrar ”kobenta” ut i lederna, och det ömmar rejält över punkterna där ligamenten var av. Så fingerfixerare fortsätter att hålla lederna i rätt läge. Jag har fått med mig enkla små övningar för att mjuka upp handen.

Som om inte det vore nog, kan det flera centimeter långa ärret på handleden ha växt fast på senorna under. När jag försöker knyta handen drar det i ärret och gör ont under. Detta och allt annat ska kollas vid nästa läkarbesök om ett antal veckor, Men i väntan på läkarbesöket ska jag hålla på och massera ärret i hopp om att det släpper. Jag frågade förstås när jag kan tänkas börja rida igen, och det beror på ligamentens läkning. Så det är veckor kvar.

Efter lasarettsbesöket kände jag mig så deppad att jag inte ens hade lust att skriva. Den känslan hängde i igår också. Som grädde på moset la influensan i ännu en växel. Så fram tills idag har jag inte haft ork med någonting. Det här blev ju inget roligt inlägg, men så är det ibland. Nu är näsborren så pass över ytan att jag åtminstone orkar skriva igen.

https://varapavag.se/2018/09/17/nar-olyckan-ar-framme/

https://varapavag.se/2018/09/18/en-dag-med-undersokningar/

https://varapavag.se/2018/09/19/precis-det-jag-inte-ville/

Bilderna är tagna från sovrumsfönstret och stalldörren.

En glad fotomodell

En glad fotomodell

Alla som har hängt med mig under bloggens korta livstid, har nog märkt att hästar är en väldigt betydelsefull del av mitt liv. På bilderna ser du Tempis som står och väntar på sadelprovning. Jag var inte med och provred, eftersom jag inte kan rida ännu pga den opererade handen. Men jag var med och tittade. När vädret var så strålande vackert, och Tempis såg så glad och förväntansfull ut, kunde jag förstås inte låta bli att ta några bilder. Det är inte alla hästarna som gillar att bli fotade, men han ställer gärna upp på bild.

Tempis är en vänlig, snäll, lugn och trygg Appaloosavalack som är tolv år. Han är otroligt sällskaplig och kelsjuk, och vill ha mycket närhet. Ju närmare han kan smyga sig intill och mysa, och ju flera mulpussar han får desto bättre. Han tycker också om att leka och brukar retas med dom andra hästarna i hopp om att få igång lite bus. Mat är det bästa som finns, så här går inget hö till spillo. Äpplen är mums, och kvällskrubban slukas med kroppen skakande av exaltering😄

Eftersom jag tycker att Tempis var en så söt och glad fotomodell där han stod under lönnen, delar jag med mig av några bilder😊

Det är klumpar i … ja vad?

Det är klumpar i … ja vad?

När jag var liten hade jag en ganska knasig humor, och jag har inte växt ifrån den. Medan andra som är lite mera äckelmagade förfasar sig över vissa skämt och uttryck, kan jag skratta så att tårarna sprutar. Jag har både familjemedlemmar och vänner med lite galen humor, så jag brukar få utlopp för den sidan av mig själv. Men så kommer det tillfällen då gränsen ska pejlas – vad är okej här och nu.

Idag kom ett sånt tillfälle, nämligen när jag skulle skriva detta inlägg. Jag hoppade över att skriva blogginlägg igår, för den envisa mansinfluensan sög musten ur mig. Jag har hostat så mycket att jag stundtals inte har fått luft, och ibland har jag undrat om inte bronkerna i lungorna har varit uppe och vänt i halsen. Men nu har jag fått receptbelagd hostmedicin som är en riktig dundermedicin minsann! Den trubbar inte bara av hostan utan hela mig så att jag nästan svävar över sjukbädden😆

Men åter till min tvivelaktiga humor! När jag insåg vilken nytta medicinen gjorde, kom jag att tänka på en mening som jag och bästa kompisen brukade kikna av skratt åt när vi var små. Barnslig som jag är tyckte jag att den var kul nu också, och rusig av min hostmedicin blev jag lite vågad!😆 Så sluta läsa här ni som är känsliga, för här kommer den:

Det är klumpar i mjölken sa den blinde när han drack ur den lungsjukes spottkopp.

Ha en fortsatt härlig dag!😄

Här är lilla jag😂

Vad gömmer sig i det kusliga höstmörkret…

Vad gömmer sig i det kusliga höstmörkret…

När man som jag bor i ett riktigt gammalt hus där generationer har levt och dött genom åren, känns det ibland som att det förflutna finns i min närhet. Kanske är det en anledning till varför höstmörkret känns lite extra påtagligt. Med hösten kommer ett annat ljus, som nästan blir magiskt när det avtar i skymningen. När solens sista strålar silas genom gyllengula blad, och skuggorna blir allt längre… Mitt emellan ljus och mörker kommer ibland den mystiska känslan. En slags stillhet, och känslan av att vara i kontakt med en annan dimension i ett slags tidlöst nuläge.

Jag vet att det jag skriver låter hur konstigt som helst. Ni kanske undrar om jag har fått feberyra. Men man behöver nog kanske uppleva det för att förstå. Här på gården har hänt så många oförklarliga saker genom åren.  Saker som får en att ifrågasätta sitt förstånd ibland. Jag har länge velat skriva om mina upplevelser. Men det är ytterst få jag ens törs berätta för. Risken att jag blir betraktad som knäpp är överhängande.

Men när andra ser fram emot höstmörkret för att tända ljus och mysa, så undrar jag vad som kommer hända när mörkret omsluter gården. För visst är det mysigt med tända ljus. Men när det knarrar av steg på de gamla golvplankorna fastän ingen går i huset känns det märkligt. Det har hänt så många mystiska saker här på gården. Vad kan hända härnäst…

Kan du gissa vad det här är?

Kan du gissa vad det här är?

Vid första anblicken ser det jättelätt ut – eller hur? Men det är det inte. Tror jag iallafall.  Det du ser är en av mina favoritplatser för att sitta och skriva. Det ser säkert inte så bekvämt ut att sitta på en gammal knotig trädrot, men det är det. Den är lagom stor och mjukt rundad i formerna med ett perfekt ryggstöd. När jag sitter på den strålar solen på mig, och idag känns det sommarvarmt i mina tjocka kläder. Insekter surrar och fåglar kvittrar. Det är oerhört fridfullt om jag bortser från att ett par torra grenar just trillade ner bredvid mig!😆

Imorse skulle jag egentligen ha publicerat ett annat inlägg, men det är inte helt färdigskrivet. Det är lite annorlunda mot vad jag har skrivit om tidigare, och jag måste vara lite piggare i huvudet när jag gör det klart. Men idag har jag tagit mig ur sängen, byltat på mig tjockt med kläder, proppat i mig medikamenter mot feber, hosta och ont överallt, och gått ut till skrivträdet för att få lite friskluft en stund.

Som vanligt har jag sällskap. Idag är det Tempis och Busfröken som vill vara nära mysa, medan min friska hand kliar i mjuka och lena pälsar. Om jag inte kliar och mulpussas hittas det på hyss, som t ex att vifta med en höpåse framför mig för att få uppmärksamhet. Jag må vara dålig och skruttig som tusan, men just nu njuter jag lite av livet iallafall – innan jag går in och bäddar ner mig igen!☺️

%d bloggare gillar detta: