Browsed by
Månad: september 2018

Precis det jag inte ville

Precis det jag inte ville

Medan natten till onsdagen sakta passerade, lyckades jag nästan övertyga mig själv om att jag skulle slippa opereras. Det tog sin tid, och jag somnade tre timmar innan klockan ringde.  Jag kom till lasarettet på morgonen, och två läkarbedömningar senare grusades min övertygelse. Högerhanden måste opereras  pga fingrar som inte fungerade. Det visade sig att ligament i fingrarna hade gått sönder då jag försökte bromsa färden nerför trappan.

Så idag har jag legat nersövd på operationsbordet, och nu är jag hemma igen – rejält bedövad med handen i ett tjockt paket. Tänk vad ett felsteg i en trappa kan orsaka. Det kommer bli en en hel del arbete med att få handen bra igen.

Nu är jag jättetrött, så det blir inte så mycket mera duttande med tummen på telefonen ikväll😊😴 Jag måste bli bättre på att använda vänsterhanden också.

En dag med undersökningar

En dag med undersökningar

Denna soliga och varma dag har tillbringats på olika vårdinrättningar. Efter ett par mycket smärtsamma dagar i viloläge efter min skumpiga tur nerför trappan, tog jag mig idag iväg till Vårdcentalen. Där skrevs omedelbart en remiss till lasarettet för akutröntgen. När röntgenplåtarna var klara var nästa anhalt akuten. Lyckligtvis är ingenting brutet, utan det rör sig om stukningar. Men skador på ledband syns ju inte på röntgen, så onsdag morgon – dvs imorgon – ska jag infinna mig tidigt i ottan på ett annat lasarett för att undersökas av en specialist. Min högra hand är värst skadad och en av fingrarna funkar inte som den ska. Så jag ska åka in fastande ifall det blir att operera. Specialisten avgör det imorgon, och jag hoppas verkligen att det inte behövs.

Eftersom jag är högerhänt ställer det till sig en hel del i mitt dagliga liv. Men jag är så tacksam för all hjälp jag har fått idag. Alla tre läkarna har varit så snälla, trevliga, rara och omtänksamma, och det har all annan personal också varit. Omhändertagandet har verkligen varit fint, och det är jag tacksam för😊

Ikväll har jag tvingat upp min onda lekamen ur soffan en stund, och bara varit ute lite med Lilla Mannen. När jag kom hem från lasarettet kom han genast fram och studerade mig nogsamt. Så luktade han mig på handen och smekte den mjukt och försiktigt med överläppen. Så när jag ätit och vilat mig ett tag gick vi till ridbanan, där Lilla Mannen sprang runt och motionerade sig själv medan jag bara var sällskaplig. Han älskar att springa runt och göra sig fin, och ju mera beröm han får desto stiligare gör han sig😍

Jag tog några foton också, och ljuset var lite för svagt för att det skulle bli bra bilder med mobilen. Men här kommer några ändå😊

När olyckan är framme

När olyckan är framme

Just nu ligger jag i sängen och försöker hitta en position som inte gör ont. Men vartefter timmarna går gör det bara mera ont i kroppen istället för mindre. Igår satte jag foten fel på nåt sätt när jag skulle nerför trappan, och innan jag hann blinka ramlade jag handlöst hela vägen ner. Det var många hårda steg att slå i innan jag var nere, och mitt försök att bromsa fallet med ena handen resulterade i fingrar som böjde sig åt fel håll. Det gjorde ondare än vad jag kunnat fantisera om att dunsa ner, och förutom att jag är mörbultad så är mina värkande fingrar missfärgade och stela som korvar. Lillfingret är krokigt. Men pekfingret klarade sig hyfsat, så jag kan knappa pekfingervalsen på telefonen.

Tyvärr har jag sen jag blev sjuk bl a drabbats av balansproblem, yrsel och en del svårigheter med avståndsbedömning. Då kan bevisligen saker hända.

Hursomhelst blev söndagen inte alls vad jag tänkt mig. Jag hade förberett allt för en ridtur, och var bara inne en sväng för att byta till ridbyxor och gå på toa. Men efter toabesöket grusades planerna på en stunds livsnjutning i skogen, och förbyttes i intensiva smärtor. Hoppas att sviterna efter denna rejäla mörbultning går över snart…

Avkopplande motion

Avkopplande motion

När jag läser olika personers bloggar ser jag att det här med att röra på sig är något man gör i ganska varierande omfattning. Många går på gym och är hur flitiga som helst, medan andra går med en gnagande känsla av att dom borde röra sig mera men inte gör det. Anledningarna kan variera, och ibland har man ju rena fysiska begränsningar som ställer till det. Jag vet själv hur det har varit efter diverse olika operationer av varierande storlek. Jag har fått hoppa på kryckor under långa perioder och fått väldigt muskulösa armar men klenare ben. Och jag har haft perioder då jag knappt kunnat röra mig alls i väntan på läkning.

Men om man inte har något som hindrar, och bara har svårt att komma igång, finns det enligt mig inget bättre sätt än att promenera. Jag har älskat att gå ut och gå ända sen jag var liten, och har gjort det oavsett var jag har bott för stunden. Jag har bott på landet, i stan och många nätter på olika hotell i tjänsten, och jag har alltid promenerat.

Oftast har jag gått ut för att jag känner att jag vill röra på mig. Men det kan också vara för att rensa huvudet, få friskluft, trampa ner maten när jag ätit mig proppmätt, njuta av naturen och vackra vyer, fotografera, filosofera – ja anledningarna är många.

Att promenera är också något som alla har råd med. Man måste inte betala gym- eller träningskort. Man måste inte ha någon speciell utrustning. Det är bara att klä på sig och gå. Jag har förvisso nästan alltid använt paraply när det regnar, men ett sånt äger nog många i vilket fall som helst.

Man väljer ju också helt själv hur långt man vill gå och hur länge. Men när man får smak på att gå blir det gärna längre och längre!😃

På bilderna är jag ute och går med kära Lilla Mannen. Mellan ridturerna tar vi promenader, och jag har väl berättat tidigare vilket underbart sällskap denna stillsamma arabhäst är. Han tycker att det är jättespännande att gå till grannarnas gårdar och undersöka vad som står på gårdsplanerna, och jag tycker att det är mysigt.

Jag önskar alla härlig tid i friska luften!😄

Jag vill inte!

Jag vill inte!

Gissa vad som står utanför! Det är något som får mig att vrida mig av olust. Inte för att jag ogillar saken som sådan, utan för att jag måste göra något jag verkligen inte vill! Det är nämligen dags att tömma sista sakerna ur husbilen.

Lika spännande och mysigt som det är att stuva in allt i bilen inför semestern, lika jobbigt och vemodigt är det att plocka ut allt igen till hösten. När bilen är tömd är det på något sätt en symbol för att sommaren är slut. Man kan inte längre bejaka någon impuls att ge sig ut för en natt under helgen. Den sköna vetskapen om att bilen trots allt står på gården – riggad och klar för ett litet impulsivt äventyr – är definitivt borta.

Även om det alltid är en underbar känsla att rulla iväg från gården, med sommarens äventyr som ett oskrivet blad framför sig, så har den här sommaren varit något alldeles extra. Det är ju inte ovanligt att semestrar nästan regnar bort, och att kvällarna är för svala för att vara njutbara att tillbringa utomhus. Att sommaren skulle bli så fantastisk som den blev hade jag aldrig kunnat drömma om, och det är väl därför det är extra svårt att släppa greppet och blicka framåt. Sen är det väl förvisso inte bara sommaren som är orsaken till att jag inte vill se framåt, utan även andra saker som jag försöker förtränga så gott det går.

Hursomhelst står nu husbilen parkerad med bodelsdörren mot farstukvisten så att jag ska slippa bära sakerna så långt. Mitt mobila hem står sida vid sida med mitt permanenta hem. Friheten och tryggheten tätt intill varandra i höstsolens klara sken. Känslorna är väldigt blandade just nu, och mitt hjärta är delat mellan de båda.

Så otroligt vackert!

Så otroligt vackert!

Om det är något jag älskar så är det starka färger! Jag har aldrig varit något för det milda och nedtonade, utan även en pastellfärg ska innehålla mycket pigment i min värld😄 Trots att jag egentligen inte är en höstmänniska, kan jag ändå känna mig smått euforisk när jag ser färgerna i naturen. För när solen lyser genom trädkronor vars löv sprakar av flammande färger, glöms mörka kvällar, regn och blåst bort för en stund.

Hösten är speciell på så sätt att när vädret är vackert är den helt underbar, och när det är dåligt är den verkligen hemsk. Jag vill antingen vara ute hela tiden eller inte alls. Så det gäller verkligen att passa på att njuta av de bra stunderna.

Idag delar jag med mig av den lysande färgprakten här hemma. Än är de flesta träden gröna, och det ser fortfarande mest ut som en riktigt lummig och skön sommar här. Men där löven har skiftat färg har jag redan min vana trogen varit och fotat😊

Har träden skiftat färg där du bor?

Fri som en fågel

Fri som en fågel

Har du också nångång undrat hur det skulle kännas att vara en fågel? När jag promenerade barfota längs stränderna i somras, och kände mig lika fri som fåglarna omkring mig undrade jag just det. Samma vind som rufsade om mitt hår smekte deras vingar då de lättade från stranden. Att flyga måste vara den allra yttersta friheten. Tänk att kunna lätta och sväva omkring med bara himlen runt omkring sig. Att kunna flyga närmare solens värmande strålar, eller längre bort från sånt man vill slippa. När jag nästan andaktsfullt njöt av mina så dyrbara stunder på stränderna, funderade jag på hur det skulle kännas att vara sådär fullständigt fri och obunden. Att inte behöva infinna sig på en viss plats ett visst klockslag fem dagar i veckan, och att inte ha några räkningar att betala. I fåglarnas frihet finns förstås ett måste att hitta mat för dagen, men detta måste har väl alla levande varelser att rätta sig efter.

Igår började jag gå igenom sommarens alla bilder, och det är många. Eftersom jag älskar att fotografera är det tusentals bilder. Det blev som en resa genom vackra minnen. Genom tid och rum och längtansfulla känslor. Jag återupplevde precis alla de ögonblick jag för inte så längesen valde att föreviga, och samma känsla av glädje och vemod som jag kände då kom över mig igen. För när jag tog varje bild visste jag att det underbara nuet bara är nu, och därefter kommer längtan tillbaka.

Är falskhet en form av ondska?

Är falskhet en form av ondska?

Har du någonsin råkat ut för en riktigt genomfalsk människa? Någon som invaggade dig i förtroende, och som du verkligen trodde att du kunde lita på? Någon som du anförtrodde dig till, och som du trodde bara ville dig väl? Men som istället använde sig av ditt förtroende för att sänka dig? Dessutom när du var som svagast.

Jag vet att frågorna säkert låter ganska dramatiska, men numera funderar jag ganska mycket på det här med tillit. Vem man kan lita på och av vilken anledning man gör det. För min sjukdom har inte bara gett mig erfarenhet av att vara sjuk. Den har också gett mig erfarenhet av att bli riktigt djupt och grundligt sviken. Jag har fått lära mig att även om det finns en massa talesätt som jag tycker är ganska fåniga, så finns det ett som är riktigt sant: I nöden prövas vännen.

Det är tråkigt nog att upptäcka att människor man själv har funnits för genom åren när dom har behövt stöd, plötsligt är som uppslukade av jorden när jag blev sjuk. När jag inte längre är den där personen som orkar lyssna hur mycket som helst, och svara på frågor om goda råd kan man nästan tro att vissa har kastat telefonen i soporna. Men jag klarar mig ändå. Jag är inte ensam, så de som bara ville ha nytta av mig klarar jag mig gott utan, och lägger mig vinn om att försöka svälja besvikelsen.

Men upptäckten att någon faktiskt har gjort och gör mig riktigt illa – den är förkrossande. Nu hoppar vi tillbaka till frågorna i början av inlägget. Det är precis vad som har hänt mig. Och det är inte fråga om lite tanklöst och elakt prat bakom ryggen. Nej, det är obegripligt elaka saker som har gjorts och fortfarande görs. Det är bara att passa på när jag är i ett skick där jag inte klarar att göra något åt vad som sker. När jag är som mest försvarslös.

Det är så många som oroar sig över ondskan i världen, och det gör jag också. Men den bor inte endast i stora konflikter som skadar och dödar massor av människor. Den kan även bo närmare i livet där man inte trodde att den fanns. Den kan drabba en på helt andra sätt än vad man trodde var möjligt. Med tanke på vad jag har utsatts och utsätts för känner jag personligen att falskhet är en form av ondska. För den syftar inte till något gott, utan vill bara illa.

Vad tycker du?

 

Motstå frestelse

Motstå frestelse

Säg den skötsamhet som varar för evigt. Inte är det min iallafall. Igår åkte jag dit igen – stenhårt! Jag har faktiskt lyckats låta bli godsaker ett tag, för jag har otroligt nog lyckats stålsätta mig när jag varit och handlat. Finns det inga onyttigheter hemma är jag i regel för lat för att tillverka några i köksregionen. Så det handlar inte om att jag är karaktärsfast när det finns något smaskigt i skåpen.

Men så kan ju saker komma hem utan min medverkan, och då är det kört. När det kommer hem glass med mycket sås och klet i har byttan liksom en magisk dragningskraft på mig, och hur mycket jag än försöker ignorera lockropet från frysen så går det bara inte. Söta saker är ju dessutom uppiggande för stunden – även om det råkar vara en ganska kort stund för min del – så då får jag en ursäkt att riva locket av byttan och fylla skålen till kanten. Om man tar en riktigt stor skål så kan man lägga i mycket utan att den ser smockfull ut, så då ser det iallafall lite bättre ut.

Hursomhelst har jag för stunden ett visst behov av att trösta mig själv, och då får jag en liten go må bra-känsla i några minuter. När sista skeden är svald har den redan gått över. När jag är proppmätt undrar jag varför jag ens åt allt jag gjorde. Men men, nu är det här återfallet avklarat, och jag hoppas att köksskåpen får förbli utan frestelser ett tag.

Ha en bra dag!

En sömnig start…

En sömnig start…

Milde tid så segt det är att vakna till liv idag! Låg och tittade på valvakan sent igårkväll, men tittade är kanske inte rätta ordet. Jag måste ha slumrat bort mycket tid till och från, för jag minns nästan ingenting av vad jag såg förutom det något absurda att alla partier lät ungefär som att dom hade vunnit valet innan rösterna ens var färdigräknade. Vaknade av att en envis fluga högljutt krävde sällskap mitt i natten. Dessa envisa flugor…

Jag har iallafall trots min sömndruckenhet njutit av att från balkongen betrakta när solen steg upp över stalltaket. Morgonluften var behagligt sval, och fåglarnas kvitter var lite stillsammare. Kanske är dom också sömniga idag? Nu ska jag dricka en rejäl kopp kaffe, och hoppas att den lättar upp morgondimman i kontoret😆

Jag önskar alla en fin ny vecka!😊

%d bloggare gillar detta: