Har du också nångång undrat hur det skulle kännas att vara en fågel? När jag promenerade barfota längs stränderna i somras, och kände mig lika fri som fåglarna omkring mig undrade jag just det. Samma vind som rufsade om mitt hår smekte deras vingar då de lättade från stranden. Att flyga måste vara den allra yttersta friheten. Tänk att kunna lätta och sväva omkring med bara himlen runt omkring sig. Att kunna flyga närmare solens värmande strålar, eller längre bort från sånt man vill slippa. När jag nästan andaktsfullt njöt av mina så dyrbara stunder på stränderna, funderade jag på hur det skulle kännas att vara sådär fullständigt fri och obunden. Att inte behöva infinna sig på en viss plats ett visst klockslag fem dagar i veckan, och att inte ha några räkningar att betala. I fåglarnas frihet finns förstås ett måste att hitta mat för dagen, men detta måste har väl alla levande varelser att rätta sig efter.

Igår började jag gå igenom sommarens alla bilder, och det är många. Eftersom jag älskar att fotografera är det tusentals bilder. Det blev som en resa genom vackra minnen. Genom tid och rum och längtansfulla känslor. Jag återupplevde precis alla de ögonblick jag för inte så längesen valde att föreviga, och samma känsla av glädje och vemod som jag kände då kom över mig igen. För när jag tog varje bild visste jag att det underbara nuet bara är nu, och därefter kommer längtan tillbaka.