Igårkväll var det riktigt skönt ute! Det kändes som en härligt varm och solig sommarkväll, och balkongdörren stod öppen för att släppa in lite luft i huset. Jag gick just omkring och letade efter en tunn jacka till kvällens tur, när jag upptäckte att en besökare hade slagit sig ner utanför balkongdörren, och satt och njöt i kvällssolen. En liiiten, blyertsgrå besökare. Jag trodde först att det var en vildkatt, för det finns några enstaka i bygden, varav ett par håller till i stallet ibland. Vildkatterna är så skygga att dom försvinner bara man tittar på dom, och därför blev jag jätteförvånad när den här lilla kissen lugnt satt kvar när den blev tilltalad.

Men lilla kisse ville inte bara sitta utanför och gotta sig, och tolkade min vänligt frågande röst som en invit att komma in i huset och hälsa på.

Med resoluta steg och svansen i vädret, spatserade kisse runt i alla rummen på båda våningarna – småpratande på sitt jamande språk – och krävde dessutom att bli kliad med jämna mellanrum när andan föll på. Det var väldigt tydligt att det inte var en vildkatt.

Medan kisse ogenerat började bo in sig, försökte jag förklara att det var dags att gå hem. Först slog kisse dövörat till, för en favoritplats hade hittats under matsalsbordet, och där påbörjades i godan ro en stunds pälsvård. Men efter en stunds kel gav sig den lilla spinnande, gulögda hårbollen iväg, och jag känner faktiskt en viss saknad 🙂