Än är vi inte ens i mitten av augusti, och sommaren är faktiskt inte slut. Jag som älskar  ljusa sommarkvällar känner ingen glädje över att mörkret sakta kryper fram allt tidigare om kvällarna. Man har så många månader om året att tända ljus, att sommaren måste få njutas till sista sekund.

Jag går igenom årets fotografier, och påminns om att det inte är så längesen jag smått euforisk gick ut i shorts för första gången i år. Wow vilken känsla det var att gå ut och lufta mina kritvita ben. Igårkväll hade jag plötsligt på mig ett par långbyxor ute i blåst och mörker. Wow-känslan uppstod inte, utan istället en stark känsla av att vilja bromsa tiden. En ovilja att följa med tiden framåt. Antiklimaxet var stort, och jag kommer minsann inte fota byxor som döljer mina brunbrända ben.

Jag kommer att njuta när naturen skiftar färg och löven gulnar. När den svala höstluften känns klar och frisk. Jag kommer girigt se på när höstsolens strålar letar sig till marken genom glesnande trädkronor. Lika ivrigt som jag fotograferar nu, kommer jag även att göra då.

Men det är inte än. Jag tänker inte som så många längta efter att sommaren ska ta slut. För det kommer hända ändå. I sinom tid.