Ibland händer att man känner sig rätt så liten på jorden. Förra natten var ett sånt tillfälle. Kvällen började bra, för det är inte alltid man hittar den där helt perfekta sovplatsen, men det var precis vad som hände igår? Husbilen parkerades på en liten sluttning intill havet. Inte så nära att man riskerade att trilla i vattnet när man gick ut förstås, men tillräckligt nära för att havet skulle fylla sikten utanför fönstret☺️

Därefter blev det en promenad längs den lilla kustvägen, och det gick knappt att se sig mätt på hur vackert det var. Jag fotade hur mycket som helst, och bara njöt. Det blåste lite, och vinden var så skön och svalkande.

Men vartefter tiden gick så ökade vinden i styrka, och havet dånade i det tilltagande mörkret. Promenaden tog ett tag, och vägen tillbaka till bilen kändes väldigt lång. Tillsist var det verkligen mörkt, och vid återkomsten till bilen kunde man förnimma hur dånande och skummande vågor slog mot stranden.

Det blåste lyckligtvis från havet in mot land (om det varit tvärtom hade jag fruktat att vinden skulle stjälpa bilen ner i havet), men husbilen skakade på ett otrevligt sätt som påminde om när man flyger i turbulens…

Jag tänkte optimistiskt att blåsten skulle mattas av, men det blev tvärtom istället. Jag ville varken vara fjantig eller fantasifull, men skulle det kanske vara bättre att åka nån annanstans? Men vart då? Det blåste ju likadant längs kusten, och hur hittar man en ny sovplats i mörkret mitt i natten när man dessutom är jättetrött? Så det blev att stå kvar.

Jag var vaken jättelänge och försökte se dom rasande vågorna i mörkret utanför fönstret. Tillsist måste bilen ha vaggat mig till sömns för plötsligt var det morgon och solen sken som vanligt. Men innan dess hade jag hunnit fantisera ihop alla möjliga skräckscenarier om vad vinden och havet skulle göra med husbilen under natten…