Ibland kan jag tycka att orden har blivit nån sorts mantra. Visst håller jag med, men jag funderar lite kring användandet av frasen. För det verkar finnas flera som inte tycker så om sig själva, än vad det finns människor som gör det.

Om man är fin som man är, varför är det då så många som är missnöjda med sitt utseende? Varför är det så många som försöker göra om sig själva på något sätt? Varför verkar just skönhetsindustrin gå på ständigt högvarv?

När brukar folk få höra att dom är fina som dom är? Själv har jag noterat vissa tillfällen. Det ena är när någon har gjort ett skönhetsingrepp eller en skönhetsbehandling. Det andra är när någon anser sig behöva göra något åt sin kropp – t ex vikten – och lägger ut bilder på sig själv för att i praktiken faktiskt visa att ”såhär ser jag ut, det är jag missnöjd med, och tänker göra något åt det”. Då kommer all den pepp som personen ifråga kanske skulle ha behövt i sin vardag – utan att behöva gå ut offentligt och försöka få den.

Hur ofta händer det att människor ger varandra uppmuntran och komplimanger bara sådär – utan nån speciell anledning? Utan bilder att gilla och kommentera i sociala medier? Jag menar i vardagen, i mötet IRL?

Ibland kan jag nästan känna mig lite sorgsen av vad jag ser i sociala medier. Människor som är så söta, fina, vackra, rara och trevliga slår knut på sig själva för att duga. Inför vem? Varför behöver så många få sin bekräftelse av andra? Är det jämförelser med andra som gör att självkänslan sjunker? Jämförelser med stylade, tillrättalagda och fotoshoppade bilder?

Tycker du att du är fin som du är? För om du inte gör det så börja med det. Sök bekräftelsen inom dig själv!