Browsed by
Månad: juli 2018

Bloggar du av lust eller tvång?

Bloggar du av lust eller tvång?

Vilken konstig fråga kanske du tycker? Varför man bloggar är säkert självklart för var och en. Alla har vi våra skäl.

Jag tycker att det är kul att titta in i andras bloggar, och något jag har sett ibland är att man ursäktar sig om man inte har skrivit nåt inlägg på nån dag eller två (eller flera). Så jag kan inte låta bli att undra vad som händer om man inte skriver inlägg minst en gång om dagen? Har bloggare förväntningar på varandra att det ska ges ut nya inlägg precis hela tiden? Vad händer om nån hoppar över nån dag eller två och inte ber om ursäkt, förklarar sig och skriver ikapp? Slutar folk att läsa då? Gör man liksom bort sig lite i bloggvärlden?

Obs! Jag menar inte att vara dum med mina frågor, utan jag är bara nyfiken😊Det känns på nåt sätt inte lika roligt att blogga om skrivandet ska gnaga i samvetet då man kanske inte har tid, ork, lust eller annat skäl att skriva.

Bilden visar hur varm och svettig jag kände mig i husbilen idag😆😂😎

Det vackraste i livet är gratis…

Det vackraste i livet är gratis…

Det brukar sägas att allting har sitt pris, och för det mesta är det faktiskt så. Men lyckligtvis finns det mycket livsnjutning som är alldeles gratis, och en sådan är att betrakta när solen går upp och ner. På sommaren får jag väl bekänna att det mest är solnedgångar jag ger mig ut och beskådar. Om man vill se soluppgångar måste man ju vara uppe före tuppen, och nån morgonmänniska är jag inte. Jag stiger upp tidigt för att jag måste, men i semestertider blir dygnet lätt lite förskjutet.

Det som är så fascinerande är att trots att solen passerar samma himmel och stiger och sjunker vid samma horisont varje dag, så är ingen soluppgång eller solnedgång den andra lik. Det enda man kan vara säker på är att man får beskåda en hel kaskad av färger, och att det kommer att vara vackert. Jag fotograferar med mobiltelefon, och då jag använder olika telefoner blir fotona av en och samma solnedgång ibland ganska olika. Jag kan faktiskt känna mig lite exalterad om jag lyckas få till nån riktig pangbild – åtminstone enligt min uppfattning!😄

Det är så oerhört viktigt att man har intressen, och att man får möjlighet att ägna sig åt sånt man mår bra av. Livet ska inte bara vara slit och släp 😉 Jag har flera intressen och vill att dom ska få ta sin rätta plats i livet.  Att fotografera sånt som jag tycker är vackert är en livsnjutning för mig, och sen jag blev sjuk har jag fotat ännu mera än jag gjorde innan. Jag har blivit ordinerad av doktorn att göra sånt som jag tycker är roligt, och när det gäller fotandet är jag jättelydig.

Här delar jag med mig av några solnedgångar till dig så att du också får ta del av min lilla livsnjutning!

Du är fin som du är

Du är fin som du är

Ibland kan jag tycka att dom orden har blivit som nån sorts mantra. Naturligtvis håller jag med, men jag funderar lite kring användandet av frasen. För bevisligen verkar det finnas flera som inte tycker så om sig själva, än vad det finns människor som gör det.

För om man är fin som man är, varför är det då så många som är missnöjda med sitt utseende? Varför är det så många som försöker göra om sig själva på något sätt? Varför verkar just skönhetsindustrin gå på ständigt högvarv?

När brukar folk få höra att dom är fina som dom är? Själv har jag noterat vissa tillfällen. Det ena är när någon har gjort någon form av skönhetsingrepp eller skönhetsbehandling. Det andra tillfället är när någon anser sig behöva göra något åt sin kropp – t ex vikten – och lägger ut bilder på sig själv för att i praktiken faktiskt visa att “såhär ser jag ut, det är jag missnöjd med, och tänker göra något åt det”. Då kommer all den pepp som personen ifråga kanske skulle ha behövt i sin vardag utan att behöva gå ut offentligt och få den.

Hur ofta händer det att människor ger varandra uppmuntran och komplimanger bara sådär – utan nån speciell anledning? Utan bilder att gilla och kommentera i sociala medier? Jag menar i vardagen, i mötet IRL?

Ibland kan jag nästan känna mig lite sorgsen av vad jag ser i sociala medier. Människor som är så söta, fina, vackra, rara och trevliga slår knut på sig själva för att duga. Inför vem är det man ska duga? Varför behöver så många få sin bekräftelse av andra? Är det jämförelser med andra som gör att självkänslan sjunker? Jämförelser med stylade, tillrättalagda och fotoshoppade bilder?

Tycker du att du är fin som du är? För om du inte gör det så börja med det. Sök bekräftelsen inom dig själv!

 

 

För ovanlighetens skull…

För ovanlighetens skull…

När jag köper något är det oftast ätbart. Om det inte går att äta är det med största sannolikhet hästrelaterat. På den tiden jag inte nästan uteslutande gick i karlaktiga arbetskläder eller stallkläder var jag faktiskt ganska häftigt klädd. Men då var jag ute i nöjessvängen rätt så ofta och tyckte att det var kul att sticka ut lite ur mängden. På senare år har jag fått prioritera bort nöjeslivet nästan helt, och mina en gång så snygga kläder ser nu en smula bedagade ut.

Idag blev jag tillfrågad om jag ville följa med och köpa kläder. Jag hade nog nämnt något vid nåt tillfälle om att garderoben numera känns lite trist att kolla in i. Men vad ska man med en massa kläder till som det ändå inte blir tillfälle att använda? Jag har ju alla bruksplagg jag behöver 😉  Men jag följde en smula tveksamt med på denna helt oplanerade shoppingtur – tämligen förvissad om att komma ganska tomhänt tillbaka 😉 Och jag hade dessutom tur 😀 Det var nämligen rea – hela 70% – vilket passade mig mycket bra!

Så det blev en fullknökad påse med kläder som bars iväg ifrån kassan. För första gången på länge struntade jag fullständigt i om en tröja är användbar som jobbtröja ifall de loggade gubbtröjorna ligger i tvätten (förlåt mig ni män som läser detta att jag uttrycker mig på detta sätt ;)) Jag valde inte ut ett enda plagg beroende av om det funkar att rida i eller inte (även om nu ridkläder kan vara riktigt snygga). Bör kanske nämna att några klänningar och kjolar blev det dock inte, för det är inte min grej riktigt…

Saken är den att om jag ska känna mig som jag igen, måste jag se ut som jag igen. Det må vara hänt att jag är en hästtjej. Det vill jag vara. Men nån liten gubbe är jag faktiskt inte, och kommer aldrig att bli det. Jag vill inte se dessa trista, färglösa och ledsamma tröjor och skjortor på min lekamen all tid som går tills stallkläderna sätts på. Det är ju förknippat med ren och skär tristess att se mig i spegeln i dessa själakvävande kläder. Då ska man betänka att jag trots allt lider av förkvävd fåfänga 😉

Jag tänker i framtiden inte låta mig tvingas att lägga större delen av min vakna tid på att arbeta halvt ihjäl mig, och då kommer det bli utrymme i livet att se ut som JAG vill en stund varje dag 🙂

På bilden kan beskådas min bunt med dagens fynd. Helt ostiligt upplagda på en stol, och hmm…en smula slarvigt vikta. Ingen inkastarbild till bloggen direkt 😉 Jag kommer inte att göra något inlägg med foton av mig i diverse outfits. Bilden är bara en dokumentation av att jag handlat kläder åt mig för ovanlighetens skull 😀

Trodde aldrig jag skulle säga detta…

Trodde aldrig jag skulle säga detta…

 

Jag är verkligen en sommarmänniska, och vintern skulle jag klara mig helt utan. Varma dagar har jag aldrig fått nog av. Regniga sommardagar har alltid varit ovälkomna, och särskilt under de somrar då det har regnat så mycket att man skulle ha börjat rosta om det  varit möjligt.

Men nu ska jag säga något jag aldrig trodde: Jag har fått lite nog av värmen just nu! Jag är trött på att inte kunna sova om nätterna, för då orkar jag ännu mindre när det är hett ute om dagarna. Det måste ju gå att göra något annat än att bada i kallt vatten.

Jag trodde aldrig att jag skulle stämma i kören som klagar när det är varmt ute. Men nu är jag jätteglad för regnet och mest eftersom torkan ställer till så mycket elände. När det har regnat ett tag kan det få bli soligt och varmt igen – lagom varmt! 🙂

Lite äventyr skulle kanske behövas

Lite äventyr skulle kanske behövas

Ibland händer det att jag undrar vad livet går ut på egentligen. Vad är syftet? Efter att jag senaste åren har blivit pressad att jobba så mycket att jag blev sjuk och det tog tvärstopp har jag funderat på det ibland. Visst hade jag nog inte tänkt så om jag hade haft en vettig arbetssituation. Det finns ju trots allt andra saker som betyder mycket i mitt liv, men dom har inte fått ta sin plats så mycket som jag själv har velat. Därför vill jag ta hand om min framtid så bra det går.

Det händer ganska ofta att jag drömmer om att ge mig ut på äventyr. Jag skulle vilja göra något spännande som är planerat nog att kunna genomföras, men inte för detaljplanerat så att spänningen försvinner. Jag har rest väldigt mycket under åren till många olika länder, och en resa igen är kanske vad som skulle kunna pigga upp mig. När man byter miljö och gör helt nya saker på nya platser försvinner vardagen långt bort i fjärran, och alla drömmar känns plötsligt lättare att förverkliga. Jag har alltid kopplat bort tankar på arbete när jag har rest (förutom under tjänsteresor förstås) och då har det funnits utrymme att tänka fritt och kreativt. Vartefter lediga dagar har passerat så har drömmarna växt sig starkare om att kunna lämna det själsdödande ekorrhjulet, kasta bort tagelskjortan, äga min tid och ägna dagarna åt sånt som jag brinner för. Så vad har hindrat mig?

En sak är att jag tyvärr inte har drömt om saker som kan försörja mig. Man måste ju betala sina räkningar. Då är tankeloopen tillbaka på den där gråa rutan igen där man hittar måndag – fredag. Mina drömmar har nog tyvärr varit mera nöjesbetonade än lukrativa, och det kostar ju att leva även om man inte ens gör något alls 😀 En annan sak har handlat om plikttrogenhet. Jag har alltid velat göra rätt för mig, och vara en person man kan lita på. En som håller vad som lovas. Det är många som tar lätt på löften nuförtiden har jag konstaterat. Sån vill jag inte vara.

Nu drömmer jag iallafall om att ge mig av och göra något spännande. Det låter nog konstigt när jag inte är frisk. När orken och energin är strikt ransonerad, och huvudet inte funkar som förut. När jag får passa på att skriva under korta stunder då “låset” i huvudet släpper lite, för resten av tiden går det till och med trögt att läsa. Hur går det ihop sig? Ja vad kom först – hönan eller ägget? Ett äventyr skulle kanske ge hälsa och energi istället för att ta av de båda?

Jag vill också passa på att nämna att jag inte söker goda råd om hur man lär sig säga nej. Det är jag tusen gånger bättre på att göra, än vad mottagarna är på att acceptera ordet. Det är möjligt att ordet nej används så sällan av folk över lag, att den som faktiskt vågar säga nej upplevs som annorlunda av sin omgivning. På arbetsplatsen blir man mindre bekväm då man säger nej till ständig övertid och arbete på fritid och semestrar. Bland vänner och bekanta ses man lätt som mindre bussig då man säger nej till att hjälpa till eller lyssna då varken tid eller ork finns. Ett nej har vanligen ett pris, och det har jag betalat väldigt många gånger, men det får bli ett annat inlägg om det.

 

På bilden ser du mig i Spanien. Jag älskar att rida och bilderna är tagna på spanska solkusten. Det var en härlig naturupplevelse med sköna och fartfyllda galopper på stranden 🙂

Något efterlängtat…

Något efterlängtat…

Det finns väl egentligen många saker att längta efter om man får önska sig alldeles fritt. Just nu längtar jag efter en plats att åka till där man verkligen får uppleva lugn och ro – hela tiden. Det har blivit allt svårare att hitta någonstans att frilandscampa, för det har kommit upp skyltar på nästan vartenda favoritställe om att man inte får övernatta eller campa med husbil, och ibland inte ens parkera. Så drömmen om att återvända till tystnad, avskildhet och att leva i naturen blev inte riktigt infriad.

På dagarna kan man alltid söka sig till tysta, lugna och vackra stränder. Man kan känna sig som om man är långt ifrån civilisationen även om den finns inom ganska nära räckhåll. Det är precis det jag vill och behöver just nu. Men kvällarna som var tänkta att få känna sig sådär lite ett med naturen har blivit något helt annat. Campingplatser är allt annat än tysta. Det spelas musik och lyssnas på radioprogram från tidig morgon till sen kväll. En del är högljudda långt in på natten, och andra tidigt i ottan. Det är tyst en stund mitt i natten. På ställplatserna har det varierat hur livat det har varit, men den så efterlängtade tystnaden har inte velat infinna sig.

Så nu funderar jag för fullt på vart man kan åka om man vill ha lugn och ro på riktigt. Om man vill njuta av tystnad och naturens ljud om kvällarna. Det finns så många fridfulla och avkopplande ljud i naturen som försvinner i den “bullermatta” som folk skapar. Ljud som vinden i träden, vågor som stillsamt rullar in mot stranden, en porlande bäck, insekter, fåglar och vilda djur. Det är ljuden av livsnjutning i sin allra renaste form. Egentligen är det väl kanske rena vildmarken jag tänker på. Det skadar ju inte att få känna sig lite äventyrlig också 🙂 Så nu ska det funderas ut vart husbilen ska styra kosan härnäst.

På bilderna ser du fina stränder på Österlen och en ställplats där det har tillbringats ett antal nätter.

 

 

Hoppas att det funkar nu!

Hoppas att det funkar nu!

Jag vet inte om någon har märkt det, men bloggen har ny adress. Det var allt möjligt som krånglade med den förra som blev fel redan vid starten, så hela installationen är nu flyttad till en annan domän.

Det jag själv har märkt efter flytten är att prenumeranterna som jag hade hunnit få försvann, och länkar jag lagt upp tidigare slutade att fungera. Så det kanske finns några som tror att jag tröttnade på att skriva och kastade in handduken efter endast några stycken inlägg.

Men riktigt så snabbt ger jag inte upp om det krånglar, utan jag fortsätter att sprida mina tankar, upplevelser och bilder i cyberspace! 🙂

Om du råkar vara en av mina förlorade prenumeranter så fyll i formuläret i bloggen igen! 🙂

Ha en bra dag högt uppskattade läsare!😊

Skärp till dig din snaskråtta!!

Skärp till dig din snaskråtta!!

Ja så säger jag till mig själv! Såhär i semestertider har verkligen frosseriet brakat loss. Jag som nästan aldrig köper godis har blivit en riktig snaskråtta, och dessutom slinker det ner både snacks och glass – ibland i rejäla mängder. Nu är jag på en mellanlandning hemma för att fixa med en del saker som behöver göras innan husbilen rullar iväg igen, och då fick jag möjlighet att ställa mig på vågen. Fy tusan det var inte roligt! Snasket har samlat ihop sig under skinnet, och det kunde jag väl ha räknat ut utan att få en siffra som bekräftelse. Nu är det ju ingen världskatastrof det handlar om, för figuren var i ganska hyfsad form när jag gav mig iväg med husbilen. Jag har inga gigantiska viktproblem, utan det handlar om min personliga komfort och att kläderna ska sitta bekvämt. Så nu får det bli ordning minsann. Tyvärr har jag inte ätit slut på “snaskförrådet” och har verkligen världens sämsta karaktär. Men jag får försöka låta bli att köpa nytt, och att röra mig lite mera igen.

Klibbig som ett flugpapper…

Klibbig som ett flugpapper…

Jag är inte den som brukar klaga på värme. Tvärtom, jag har alltid varit ganska värmetålig och blir inte bränd av att vistas i solen. För min del får det helst vara sommar året runt, och jag tycker att vintern över lag är en plåga. Men just denna kanske årets varmaste dag har jag inte badat i svalkande vatten, och jag känner mig helt ärligt både klibbig och lite ding-ding utav värmen. Kanske spelar sömnbristen in också, för jag sover inget vidare. Sömnen är lika ömtålig som flyktig, och kan både hindras och störas av allt möjligt. Värme, ljud, oroliga tankar och inte minst flugor kan både väcka mig och hålla mig vaken.

Är det nån mer än jag som undrar varför flugor är så sällskapssjuka? Det kvittar hur mycket utrymme dom har att vistas på, för som måste alltid vara störiga och landa i ansiktet eller på någon annan hudfläck dom kommer åt. För att slippa dessa små sömnstörare måste antingen fönstren vara stängda så att luften blir tryckande varm, eller så måste man täcka över sig så att man inte känner deras kittlande små fötter. Även denna åtgärd höjer temperaturen över den sovbara gränsen.

Men hursomhelst finns det dom som har det betydligt värre just nu. Jag är inte drabbad av varken bränder eller torkande grödor. Dessutom så kan jag ta sovmorgon nu, vilket har varit omöjligt när klockan har ringt i ottan för att skrämma iväg mig till jobbet. Så jag ska inte klaga!

På bilderna ser du hamnen i Kåseberga.

%d bloggare gillar detta: