Torsdagstriss – metall

Torsdagstriss – metall

Idag förstår ni kära läsare lyckades jag tillsist bestämma mig för att vara med i Popprinsessans torsdagstriss. Anledningen till att jag har velat om deltagandet är att veckans tema är metall. När jag såg det drabbades jag först av total fantasilöshet – trots att metall finns överallt. Men frågan är vilken metall som är av intresse att föreviga. Jag kände mig inte särskilt sugen på att dela bilder på släpkärran eller något annat lika trist. Så kom jag plötsligt att tänka på att i köket finns ju massor av metallföremål, och då äntligen lossnade min kreativa blockering. Här kommer mina tre foton:

Vedspisen

Finns det något mysigare att ha i köket än en gammal vedspis? Javisst finns det det kan nog många svara. Dock inte jag. Jag älskar gammal inredning, och så även denna gamla spis. Den finns till hands vid strömavbrott, men fyller huvudsakligen funktionen att skapa hemtrevlig stämning i köket.

Kopparföremål

Jag älskar gamla kopparföremål och har fyndat en massa sådana på loppis. Några står på vedspisen, och andra används utomhus med blommor i.  Här bjuder jag på en bild av den gamla kaffepannan som har sällskap av ett annat metallföremål, nämligen en mässingsljusstake.

Stekgrytan

När jag nu ändå nämnde mina loppisfynd, så visar jag ett foto på ännu ett sådant. Det är den gamla stekgrytan av järn. Jag lagar ofta mat i grytor och pannor av järn, och den här grytan är en av mina favoriter som jag köpte för en väldigt billig peng. Jag handlar gärna begagnat, och har ingenting till övers för dagens slit och släng-samhälle.

Ja det var mina bidrag till Torsdagstriss. Om du känner för att haka på och vill veta mer, så titta in hos http://popprinsessan.se/

Jag önskar alla en härlig kväll!

Så är det dags igen + lite om mig

Så är det dags igen + lite om mig

Tänk att nu är det dags igen att börja på ny kula för tredje gången, och detta sedan starten av 2023. Det är nämligen dags att inviga dagbok nummer 3. Milde tid vad jag skriver. Det kanske är svårt att tro med tanke på vilken torka som för det mesta råder här i bloggen. Men det är en helt annan sak att skriva dagbok, för i den känner jag mig så fullständigt fri att skriva precis vad som helst. Det är väl i och för sig ingen som hindrar mig från att göra det i bloggen också, men allt vill jag inte att alla ska få läsa. Mina innersta tankar vill jag behålla för mig själv, och det kanske är lika bra det. För även om det jag skriver om för det mesta är ganska alldagliga saker, så är det inte allt som är det. Nej det är både högt och lågt som sätts på pränt.

Likväl som jag skriver om vardagliga, roliga och behagliga saker, så skriver jag även om sånt som gör mig irriterad, arg, besviken eller ledsen. Man kanske som läsare av min blogg kan få intrycket att jag är lite ”mellanmjölk” och mild som person – vad vet jag – men så är det inte. Jag är en känslomänniska ända ut i fingerspetsarna, och jag förnekar mig inte att känna någon av alla känslor man kan känna. Glödande ilska är lika tillåten som sprudlande skratt, och allt däremellan. Gläds jag åt något så gör jag det ordentligt, och retar jag mig på någon eller något så gör jag det med samma intensitet. Känslor får mig att känna mig levande. Jag har inget till övers för toxisk positivitet, och har lika lite till övers för självupptaget navelskådande – vilket man kan få en praktfull överdos av på sociala medier. Dessutom har jag starka och ofta kontroversiella åsikter.

Men tro nu inte att jag inte någonsin säger vad jag tycker till den det berör. För så är det inte. Jag är absolut inte den som bara knyter näven i fickan och reagerar av mig i en bok. Jag kan vara helt uppriktig i ansiktet på vem som helst – om jag finner det mödan värt.

Hursomhelst  blev det ännu en dagbok med en drake på. Jag gillar drakar, så jag byter bara färg varje gång jag byter bok. Jag skriver en sida om dagen, och ibland två. I slutet av böckerna är det inte linjerade sidor utan blanka sådana, och då skriver jag mycket tätare. Varje bok har 224 sidor, så nu kör jag vidare med den gråa draken i några månader.

Det blev en längre utläggning än vad jag hade tänkt mig i detta inlägg, men det må så vara.

Jag önskar alla en fin ny vecka 🙂

Två av årets efterlängtade premiärer

Två av årets efterlängtade premiärer

Den som väntar på nåt gott väntar alltid för länge – så tycker jag iallafall. Men nu har två av årets efterlängtade premiärer infallit samtidigt. Min sedan igår mindre goda hälsa sammanföll med en synnerligen fin dag. Så för att undvika att få feber som tillskott till min onda lekamen, valde jag att göra minsta möjliga av tungt fysiskt arbete, och vila så mycket jag kunde. Vilan fick bli i en solstol placerad i lä.

Så till premiär nr 1, nämligen att sitta utomhus och teckna. Vid lunchtiden var det såpass varmt att jag inte behövde ha handskar på mig, och då åkte block och pennor fram i solskenet. Jag har haft en teckning vilande i blocket sen förra året, och nu kände jag för att fortsätta med den.

Premiär nr 2 var att sitta utomhus och dricka kaffe i solen. Jag drack kaffet medan jag tecknade, och det smakade underbart gott! För att få till den där ultimata premiärkänslan flyttade jag campingstolen till paviljongens trägolv. Den är förstås inte påklädd ännu, men bara att sitta under den nakna ställningen med kaffet och ritgrejerna och lyssna på fågelsången var ett riktigt balsam för själen. Det har varit tufft ett tag, så det gäller att ladda sina batterier.

Som ni ser på bilderna blev det att skissa på lite blommor. Än är det mycket kvar att göra med teckningen, så tro inte att den är färdig i detta skick. Men den blir klar så småningom. Tills dess bidrar den med avkoppling.

Jag önskar alla en härlig helg! 🙂

Dagens stora kontraster

Dagens stora kontraster

Dagens inläggsbild är väl ingen inkastarbild direkt. Men tanken när jag halade fram telefonen ur fickan vid dagens morgonpromenad, var att dokumentera frosten på träd och buskar. Det var kallt och ruggigt ute, och fingrarna kändes snart som istappar.

Jag försökte mig på att ta en närbild på frosten, men blåsten fick grenarna att flaxa omkring så att det nästan var omöjligt. En stackars eländig bild blev det på en grenände som redan var på flykt ut ur bilden.

Men lyckligtvis blev dagen finare, och vid lunchtiden blev det plötsligt strålande solsken. Då gjorde jag ett försök att fota vårblommorna. Det var inte ett dugg lättare än att fota frosten, för blåsten fick även dom att flaxa omkring. Men skam den som ger sig. Mobilkameran protesterade som alltid (vilket den lär göra tills jag byter mobilen nån gång). Men nu har jag dokumenterat dagens stora kontraster, och delar med mig av dessa till mina läsare.

Nu ska jag vila en stund innan kvällssysslorna tar vid. Jag känner mig nämligen inte frisk idag. När jag vaknade hade jag spränghuvudvärk, och ont i musklerna. En Ipren på eftermiddagen mildrade det onda, men allt har gått väldigt tungt idag. Jag får mjölksyra i musklerna när jag jobbar fysiskt, men jag har inte valet att låta bli. Så jag hoppas på en bättre dag imorgon. När jag ändå är i farten och hoppas saker, så hoppas jag på god sömn inatt också.

Jag önskar alla en fin fortsättning på veckan!

Något skönt jag skulle göra oftare

Något skönt jag skulle göra oftare

Visst är man bra på att lova sig själv saker ibland? Åtminstone är jag det. Men frågan är om man håller sina löften. Jag brukar oftast göra det, men ibland blir det inte mycket av dom. Det slog mig plötsligt när jag tog ett bad. Så vad har ett bad med saken att göra? Jo, när jag låg där i det varma vattnet och njöt som bara den, så insåg jag hur längesen det var jag badade senast. Nu är det ju tack och lov inte så att jag vansköter min hygien. Nej det är helt enkelt så att jag brukar ställa mig i duschen för att det går fortast. Sen har ju elräkningarna inte alltid varit så jätteroliga heller, så det har rått sparsamhet med varmvattnet. Men nu behövde min lekamen få någon belöning för sitt hårda slit, och denna belöning blev just ett bad.

Men åter till ämnet. Det här om att lova sig själv saker. Det var just det jag gjorde för längesen, närmare bestämt år 2020. Då lovade jag mig själv att regelbundet ta långa och sköna bubbelbad som en del i att bli ännu bättre på att ta hand om mig själv. Jag behöver fortfarande bli ännu bättre på det. Så hur gick det då med det där löftet? Tja, det är nog fortfarande så att badkaret oftare är dammigt än blött. Men ibland kommer det till användning, såsom nu när jag kände mig allmänt mör, ruggig och frusen. Dock får jag lov att erkänna att regelbundenheten har uteblivit.

Jag tror att jag får göra ett omtag med det här löftet, för det är det helt klart värt. Den här gången blev det drygt 2,5 timmar i det ljuvligt varma vattnet, med massage av nacke, axlar och rygg. Jag njöt något så hiskeligt mycket när jag gled omkring i badskummet i stearinljusens sken, och lyssnade på musik. Jag ägnade mig rentav åt att meditera en stund, och det var så otroligt avkopplande. Det var med yttersta motvilja jag klev ur badkaret, med russinskrumpna fingrar – precis som när jag var barn.

Bilderna i inlägget är tagna med immig och dålig mobilkamera, så bättre bilder har säkert dom flesta sett. Men det är vad som bjuds, och hellre det än inga bilder alls;)

Här kommer ett par länkar till en liten del av musiken jag lyssnade på, och som är otroligt vacker:

https://open.spotify.com/track/2z4g8aECmkShCmDlKWu6Dx?si=m6BTAjMFQtO_e5SMG3ERJA

https://open.spotify.com/track/0npxM0XehJZFAcei8s9n4X?si=zL8-bjMDQ9a3ykEwGk1XlA

 

Nedan finns det gamla inlägget där jag skrev om mitt löfte till mig själv.

Något skönt jag ska göra oftare

 

Gör du något speciellt för att ta hand om dig själv?

Så efterlängtad och välbehövlig

Så efterlängtad och välbehövlig

Det är verkligen tur att det är våren som närmar sig och inte hösten, för det är väldigt mycket att hantera i livet nu. En av de saker som håller näsborrarna över ytan är just vetskapen om att våren är riktigt nära. Jag behöver verkligen ljuset för att få ork till allt, och lite värme gör livet lite mindre arbetsamt. Det ska bli så skönt att slippa köra tunga skottkärror med ved i uppförsbacke till huset, även om det är en av alla sysslor som besparar mig utgiften för ett gymkort. Det ska också bli skönt att slippa använda pannlampa till utomhussysslorna om kvällarna. Så våren är så efterlängtad och välbehövlig.

Men hur mycket jag än har att göra i livet, så har jag alltid varit noggrann med att dokumentera vårtecken. Så även detta år. Det går inte att undgå att se när t ex små blommor tittar fram, och då fotar jag dom – hur oansenliga dom än må vara. Det är så underbart att se hur nytt liv  börjar spira bland de torra resterna av fjolårets grönska. Nya tider och det förflutna möts här i nuet. Trädgården ser rufsig och tufsig ut men det gör inget. Det viktiga är att den vaknar igen.

Jag tar mig också en liten stund ibland till att sitta vid vattnet på tomten. Det är så rogivande att se och höra hur det som var ett tjockt snötäcke forsar förbi. Det här att kunna flika in en liten stund av andrum bland allt man har att göra betyder så mycket, om man vill hålla i längden. Jag har ju tyvärr erfarenheten av att braka ihop totalt med mig i bagaget, så jag varken kan eller vill köra på oavbrutet som förr.

Nu ska jag ta tag i återstoden av dagen. Det finns en hel del att beta av, och jag lär inte ta rast utomhus igen denna dag. Det blåser nämligen så hårt och kallt att näsan blir illröd när jag går ut.

Jag önskar alla en fin fortsättning på dagen!

Efter en lång tid av väntan

Efter en lång tid av väntan

Så kom den tillsist, den där dagen som började kännas som den aldrig skulle inträffa. Det hann gå 15 månader innan vården gjorde något åt en av de skador som den har åsamkat min man. Under tiden hann den här skadan – som redan var stor – förvärras, och igår låg han i drygt fem timmar på operationsbordet för det var så mycket att reparera. Det var längre tid än vad kirurgen hade bedömt, så det började kännas lite olustigt efter några timmar. Men så fick jag äntligen veta att det var klart och hade gått bra.  Han är förstås medtagen, men får rejält mycket smärtlindring. Nu återstår att resultatet av operationen blir bra. Den här gången måste det bli det, för det får vara nog med alla komplikationer, fel och klantigheter som han har utsatts för.

Så nu är jag återigen ensam ett tag. Det är tur att jag inte är mörkrädd iallafall, för här ute på landet kom mörkret tillbaka när snön försvann. Djur är ett fantastiskt sällskap, men tyvärr kan jag ju inte ta med  mig hästarna in i huset om kvällarna. Men den ensamma tiden ju är övergående, och även om det kan kännas avlägset så är bättre tider på väg. Fåglarna sjunger nämligen vårsånger igen, och de första snödropparna har börjat titta fram. Än kan vintern återvända, men vilka utmaningar livet än bjuder på så blir jag alltid lycklig av vårtecken. De ger hopp och en känsla av en ny början. Tiden går så himla fort så snart är det verkligen vår igen. Den vetskapen har jag med mig i bakhuvudet när jag klafsar omkring på gården i mina gummistövlar istället för mina Icebugs.

Äntligen visar sig vårtecken! Några regnvåta små snödroppar tittar fram.
Den tjocka isen på gården har nästan helt smält bort, och är inte saknad.

Nu ska jag vila ett tag innan mina fyrfota vänner ska serveras kvällsmat och pysslas om lite. Brasan sprakar i kakelugnen och jag är ganska trött.

Ha det så bra tills vi ses  igen!

Det här att blicka tillbaka

Det här att blicka tillbaka

Jag har efter ett antal år med tuffa förändringar i livet blivit ovillig att blicka tillbaka. Inte för att jag vill undvika ältande, för jag är inte den sortens person som idisslar problem likt en ko gör med maten. Nej det har snarare handlat om att jag inte har velat befatta mig med smärtan som många av minnena har väckt till liv. När förlusterna radar upp sig i en takt som jag inte hinner smälta, tänker jag att tiden och omtanke om mig själv läker alla sår. Kanske är det inte så för alla, men så fungerar det i stora drag för mig. Visst behöver jag som de flesta andra prata av mig när saker händer. Men jag undviker att fastna i det förflutna längre än nödvändigt. Därmed inte sagt att det går fort och enkelt att lägga alla sorters ledsamheter bakom mig. Det är en process som får ta sin tid i mitt inre.

Idag fick jag iallafall ett konkret bevis för att jag har gjort stora framsteg i bearbetningen av livsförändringarna som har pågått sedan våren 2022. Jag skriver dagbok sedan starten av förra året, och fick för mig att kolla vad som hände i mitt liv för ett år sedan. Det var lasarettsbesök då som nu, och jag ägnade mig även då bl a mycket åt skapande och kreativitet. Men sorgen jag kände över bland annat förlusten av vårt gemensamma hästliv och ett par av våra fyrfota vänner var stark, frustrerande och stundtals svårhanterad. Det var absolut inte så att jag kände mig sorgsen för jämnan. Men ibland var känslorna av sorg och frustration så starka att jag knappt visste vad jag skulle ta mig till. Det kändes ibland som att jag ville krypa ur mitt eget skinn – ja ibland trodde jag nästan att jag skulle bli galen.

Jag får erkänna att jag fortfarande känner sorgen ibland. Men den är mildare och mer hanterbar. Snarare som ett vemod, eller en vacker melodi som går i moll. Jag har under tiden sedan olyckan lagt mig vinn om att göra sånt som jag älskar att göra. Jag har bl a målat och knåpat med att skapa smycken, och jag har mediterat hur många timmar som helst.

I detta nu går tankarna mycket kring hur jag kan få tillbaka en del av det som gått förlorat, i en framtid som innehåller ett nytt sätt att leva. Vissa saker är förlorade för alltid, men andra som jag verkligen vill ha tillbaka kan gå att återskapa. Det blir inte lätt, men det kan gå. Och det räcker för mig att veta.

Det var nyttigare än jag trodde att blicka tillbaka. För jag blev inte bara påmind om sånt som jag saknar, utan även om mina framsteg. Det är lätt annars att dom passerar obemärkta bland livets alla sysslor. Jag är helt klart mycket starkare än vad jag har tänkt om mig själv senaste åren. Jag har klarat av livets fetsmällar i tur och ordning, och jag har nu som alltid drömmar. Med tiden ska dessa förverkligas, och under tiden ska jag faktiskt blicka tillbaka ibland. Men jag kommer som vanligt ha större vindruta än backspegel.

Reflektioner och summering av 2023

Reflektioner och summering av 2023

Den som läser min blogg kanske tänker att jag har blivit snurrig, för jag har ju redan skrivit ett inlägg om 2023. Men det här inlägget har ett annat fokus. Då jag skrev det förra hade jag inte varken lust eller ork att grotta ner mig i saker som inte var upplyftande att tänka på. Så jag gjorde en lista som huvudsakligen lyfte fram några positiva saker, och ett riktigt bottennapp. När jag sen insåg att det fick en del att tro att hela året har varit helt fantastiskt så kändes det fel, för så var det inte.

Måluppfyllelse

Hursomhelst har jag funderat och reflekterat en hel del kring förra året. Jag gick in i det med en lista med målsättningar, och en stark övertygelse om att de skulle uppfyllas. Större delen av målen har jag också uppfyllt, vilket jag är stolt över.  Jag kommer inte att räkna upp dom i det här inlägget. Ett par riktigt stora mål är inte i hamn ännu.  Men jag har insett att de inte är realistiska att lösa på förhållandevis kort tid, utan jag kommer göra delmål för 2024 så de inte blir större tuggor än jag kan svälja.

Lärdomar

Jag har också fått insikter då jag uppnått vissa mål på listan. En sådan är att vissa destinationer inte var som jag trodde när jag väl nådde dit. Vägen var betydligt roligare än målet. I vissa fall så kostade saker mer än dom smakade.  När man har tänkt sig att bygga vidare på sin framtid utifrån ett uppnått mål, och det målet inte kändes eller blev så som man trodde – då blir det huvudbry ett tag. I slutet av 2023 och i början av 2024 har jag ibland känt mig lite vilsen. Men nu håller jag aktivt på att justera kompasskursen. Jag vet fortfarande i stora drag vad jag vill, och den övergripande målbilden är i stort sett densamma. Men den är inte helt identisk med 2023 års målbild, så nu blir det en del justeringar och nya mål. Jag ser 2023 bl a som ett år av lärande, och går vidare med mina insikter och erfarenheter.

Hälsans påverkan

Under 2023 fick jag  fortsätta att uppleva hur mycket det påverkar livet som helhet, när hälsan inte är vad man önskar. Både ens egen och närståendes. Det är inte så att alla mål endast har handlat om mig, utan vissa mål har även varit  sådana som jag har delat med min man. Men 2023 präglades av stora utmaningar för honom. Hela året har han haft svåra smärtor och funktionsbegränsningar efter olyckan samt vårdskadorna. En viktig operation blev inte gjord, och en operation misslyckades och gjorde honom sämre. Till det kom en ny kronisk sjukdomsdiagnos som en fetsmäll, när han äntligen kunde pusta  efter långa analyser av den som upptäcktes vid röntgen efter olyckan. Alltsammans har förstås påverkat våra gemensamma mål. Vid slutet av året gjorde min egen hälsa en störtdykning. Det blev helt enkelt för mycket. Så 2024 kommer att ha ett ännu starkare fokus på hälsa och att må så bra det går efter omständigheterna.

Summering av 2023

Utöver det som jag nu har skrivit om har det även hänt andra saker som har varit otroligt tuffa att ta sig igenom. Men jag varken vill eller kan skriva om dessa saker. Så summan av 2023 är ett väldigt intensivt år med höga toppar och djupa dalar.  Livet går alltid upp och ner, men jag hoppas ändå att 2024 inte blir ett alltför prövande år. Och om det ändå blir det, kommer jag som alltid anstränga mig för att leta fram de små ljusglimtarna som alltid finns om man väljer att se dom. Jag kommer skapa de sköna stunderna jag behöver.

Här finns länken till förra inlägget om 2023:

https://varapavag.se/2023/12/29/aret-som-har-gatt-lista-for-2023/

Året som har gått: Lista för 2023

Året som har gått: Lista för 2023

Tänk att det snart är ett nytt år igen. Jag vet att jag har sagt det förut, men tiden går så himla fort. Det känns inte som så längesen jag med en nästan högtidlig känsla började skriva i min nya dagbok för 2023. Nu är jag inne på dagbok nummer 2, och den kommer att räcka en bit in i 2024. Idag tänkte jag bjuda på några tillbakablickar på året som snart är slut. Det har hänt en hel del både bra och jobbiga saker, så det tog en stund att välja ut vad jag ville skriva om. Jag ville inte skriva hur mycket som helst, och heller inte grotta ner mig i sånt som inte varit bra. Så här kommer några punkter:

Årets höjdpunkter:

Pilgrimsresan till England. Jag besökte bl a olika kraftplatser, och hade många helt otroliga upplevelser. Om andan faller på räcker de till många blogginlägg. En har jag redan skrivit om, nämligen att jag besökte en sädescirkel. Länk till det inlägget finns här: https://varapavag.se/2023/08/13/antligen-besokt-en-sadescirkel-i-england/. Nedan är jag på väg till en ceremoni i stencirkeln Stonehenge en tidig morgon.

Här sitter jag och lyssnar på underbart vacker körsång under en gudstjänst i den fantastiska gamla katedralen i Wells.

Min utställning av tavlor och smycken.
Det var mycket spänning och förväntan inför utställningen som ägde rum i en flygelbyggnad hemma på gården, och den var väldigt rolig att genomföra. Här finns länk till inlägget jag skrev om den: https://varapavag.se/2023/09/27/min-utstallning-av-tavlor-och-smycken/

Årets sköna stunder:

I skogen i sadeln. Jag älskar friden, dofterna, ljudet av hovar mot mjuka stigar, och inte minst gemenskapen med en fyrfota vän.

Picknickar i naturen.
Det är alltid lika skönt att komma ut i naturen och äta lite god mat. Så det har blivit några picknickar under året.

Årets avkopplande händelse:

Några dagars retreat med yoga och meditation på en vacker och rofylld plats var väldigt avkopplande och skönt. Dessutom var maten väldigt god. Länk till det inlägget finns här: https://varapavag.se/2023/07/13/varit-pa-retreat/

Årets bottennapp:

Att min man fortfarande inte har blivit opererad för en vårdskada som orsakar honom väldigt mycket smärta och begränsningar i livet. Han skulle ha opererats i somras, men det har skjutits fram gång på gång.

 

Årets vana som hållit i sig:

Skriva dagbok. Denna nygamla vana har jag hållit fast vid ända sen jag började vid årets början. Så nu tänker jag skriva vidare ett år till.

 

Årets roligaste köp:

Helt klart min kristallkula. Den hittade jag i en pytteliten affär i Tintagel i England. Trots att den var stor och tung kunde jag inte låta bli att köpa den. Att få hem den var en historia för sig…

Årets bästa investering:

Att byta ut yxan mot en vedklyv. Det får vara någon måtta på hur slitsamt det ska vara att värma huset.

Ja det var ett litet axplock av vad som har hänt – och inte hänt – under 2023.

Jag önskar alla mina läsare ett riktigt Gott Nytt År! 😀